Separation skapar svårighet för nära relationer

I fredags hade jag första mötet hos Anna, nya psykologen. Hade lillkillen med mig, som höll sig förvånansvärt lugn hela timmen.

Vi kände på varandra. Pratade. Jag berättade hur vi sammanfattat månaderna med den förra psykologen. Hon berättade hur tiden på MV (står inte för Mödravård) kommer att se ut. Berättade lite om gruppen. Hur timmarna läggs upp och vad som förväntas av mig. Eller snarare vad som inte förväntas av mig. Jag tar det utrymme som jag själv känner att jag vill så här i början. De andra har gått där ett tag och det är helt i sin ordning om jag bara vill vara där på tisdag och känna av. För att med tiden komma in i det.

Sen pratade vi om mina känslor kring närhet. Och om separationen när jag var runt sju år. En fredagskväll kom de fram till att inte leva tillsammans längre. På morgonen var han borta. Inget hejdå. Ingen förklaring. Varken med honom eller med hans barn. De bodde inte ihop, men han var i stort sett alltid hos oss. Tills den dagen. Då han aldrig mer kom tillbaka.

Plötsligt under mötet minns jag hur jag sett honom en gång till efter det. När hon sökte upp honom på en neutral och oväntad plats. Plötsligt bara var han där. Eller hade jag "tvingat" med mig själv? Jag minns inte allt längre. Förträngning kanske.

Det jag verkligen inte kan förstå är; hur tänkte dem när de inte lät oss barn ta adjö av någon vi haft en nära relation till under två års tid?

Kanske inte så konstigt att jag har svårt med nära relationer...

Gå in på djupet, igen

Igår var sista träffen hos psykologen jag träffat sen i maj förra året. Oftast en gång i veckan.

Jag började under graviditeten eftersom jag hade panik inför förlossningen. Paniken släppte för själva förlossningen, men rädslan för tiden efteråt fanns kvar. Så jag fortsatte och det har varit en jättebra ventil. Jag har fått så mycket stöd och råd omkring hur jag ska hantera situationen. Vad som är normalt (adekvat) att känna i min situation som nybliven tvåbarnsmamma och vad som varit mer än normalt.

Efter vårt samtal igår kände jag starkt att det är mycket tack vare den kontakten som jag har börjat öppna upp på riktigt för att bearbeta mina upplevelser från min egen uppväxt. Att jag från vecka till vecka har fått prata om saker som har kommit upp. Som jag minns och som jag undrat över om det är normalt. Eller bara att jag märkt att jag blivit påverkad av det.

Vi sammanfattade tiden tillsammans. Hon påminde om vad som varit återkommande.
* Rädslan att bli övergiven och lämnad
* Våga be om hjälp
* Att våga stanna kvar i relationer

Det där med att stanna kvar i relationer är verkligen ett tema i mitt liv. Oavsett det varit vänner eller pojkvänner. Relationen till familjen är väl inte heller den varmaste kanske och jag har blivit duktig på att hålla distansen.

Det har såklart mycket med min uppväxt och känslan att bli övergiven som liten att göra. Det har jag förstått länge. Men jag har inte förstått hur jag ska komma vidare. Jag har inte bearbetat det på riktigt.

Igår kom ytterligare ett minne upp när vi pratade. Mamma glömde bort mig dagen som jag slutade 9:an. Vi skulle ha firat. Som vi gjort när brorsan slutat densamma några år tidigare. Och hon kom inte hem från jobbet. Jag fick ringa och fråga vart hon var. Jag minns egentligen inte vad som hände sen, men att jag var besviken minns jag starkt.

Nu låter det kanske som jag ska sluta bearbeta det som påbörjats, eftersom det var sista mötet igår... Det ska jag inte. Tror egentligen bara att det här varit början till att öppna upp på riktigt. En gång för alla. På ett djupare plan.

För idag ska jag träffa en annan psykolog. Jag kallar henne Anna. Henne ska jag träffa två gånger i veckan. En gång själv och en gång i grupp. Jag ska alltså påbörja ytterligare en eller flera relationer. Få förtroende för och släppa inpå livet. Skit vad jobbigt! Börja om från början, igen.

Kan jag inte bara ta ett piller så är allting bra sen. Okej?

Söker svar och förklaringar

Jag var på väg att radera ett inlägg som jag tidigare skrivit men inte publicerat. Läste igenom och det står ändå för så mycket av där jag är just nu och som jag är på väg in i att bena ut och hitta svar till så jag publicerar det ändå...

---------------------
Jag har alltid sökt.
Letat mig fram.
Provat än det ena, än det andra.

Idrott, jobb, kompisar, vänner, pojkvänner, hobbys.
Allt är bra ett tag.
Sen händer något. Vet inte riktigt vad.
I vissa fall handlar det om att jag tröttnat.
I andra att andra tröttnat på mig. Kanske.

Jag har svårt att hitta ro.
Veta vad jag vill. Att trivas i längden.
Att hitta vem som är jag. På riktigt.
Och att stå för vem jag är. På riktigt.
Det kanske inte är så konstigt i och för sig med tanke på det här inlägget.

Oavsett skäl gör det att jag börjar om på nytt.
Hela tiden.
Eller känner att jag inte passar in.
Inte hör hemma.
Någonstans.
Det mesta är bra, ett tag. Sen vill jag bort.
Göra något nytt. Vara någon annanstans.

Tidsperspektivet är olika för olika områden.
Olika perioder.
Vissa saker kommer och går.
Vissa vänner likaså.
Tack för att du finns med mig nu!!

Nu har jag familj och barn.
Och måste stanna.
Måste göra vad jag kan för att hitta rätt.
En gång för alla.
Om jag skulle lämna blir allting lika ändå.
Så småningom.

Som jag undrar varför jag är som jag är.
Varför jag är den jag är.

Letar skäl.
Letar ursäkter.
Letar förklaringar.

Kommer mig inte för

Jag har en massa saker jag tänker på som jag både vill och behöver skriva om. Tror jag i alla fall. Men jag kommer mig liksom inte för.

Några av sakerna är dessa,
Hur mycket ska jag blogga om, här eller på annan plats?
Bearbetningen med psykologen
Mitt flyktmönster
Mina tankar och känslor kring barnen
Och min egen uppväxt

En anledning att det inte blir något av något någonstans är att lilla bebisen har bestämt sig för att det är en smart idé att sova korta stunder bara. Särskilt på dagen. Då räcker det med en halvtimme i taget tydligen. Och sen när inte uppmärksamheten är total så låter han så högt och argt som han kan, utan att skrika. Men det går rakt in i min hjärna och stör hur som helst. När båda barnen sen väl somnat på kvällen är jag så trött så jag slocknar i soffan. Eller har åtminstone ingen som helst ork att ens sätta på datorn.

Nu är det surt här intill igen. Och dagis väntar. Snart är det helg, då kanske jag kan få en stunds ledigt...

Undantryckt ilska

Jag hade affektkramper när jag var liten.
Affektkramper kan du läsa om och här. Eller så kan du söka på google.

Någonstans läste jag att det är vanligast mellan 1-4 års ålder. I den sk trotsåldern.

Psykologen blev lite förvånad när hon hörde att jag hade det så tidigt som redan innan ett års ålder. Vi pratade en del om hur det såg ut i familjen vid den tiden. Jag kommer såklart inte själv ihåg men jag kan tänka mig att det inte var toppen. Två barn inom lite mindre än två år och ett år senare var separationen mellan mina föräldrar ett faktum. Tror inte det var bråk hemma, men kanske fanns det inte så mycket ork och tid att se oss båda.

Affektkramper förklaras bero på en omognad i nervsystemet. Psykologens svar var något i stil med:
"Om man inte kan förklara varför det uppstår på något annat sätt så är det klart att det är lättare att säga att det beror på en omognad. Men jag tror det hänger ihop med hur det ser ut runt omkring. Jag tänker att kropp och själ hänger ihop."

Jag är benägen att hålla med, lekman som jag är. Ilska har nämligen varit ett genomgående tema längre upp i åldrarna för mig. Jag minns tillfällen då jag fick ursinniga utbrott och förstörde saker hemma. Jag och min bror bråkade rätt mycket. Hårdhänt och jag hade inte en chans emot honom.
Utöver detta var jag ett "halsbarn" med återkommande halsflussar och halsinfektioner.

I Louise L. Hays bok "Du kan hela ditt liv" under halsproblem står det så här under trolig orsak;
Oförmågan att tala och stå för sig själv. Nedtryckt ilska. Kvävd kreativitet. Att vägra ändra sig.

På halsböld står det än mer träffande: En stark tro på att man inte kan tala i egen sak och be om det man behöver.

Att våga be om hjälp är bara en av de återkommande sakerna jag pratat om hos psykologen... En annan är att jag blir så arg och pendlar så i mitt humör...

Jag blev förstås äldre och lärde mig som så många andra "duktiga flickor" att inte visa att jag var arg. Det var väl inte okej antar jag. Kan inte heller minnas att min mamma visade det. Hon har gått undan och så har jag märkt att hon varit ledsen istället. Minns henne inte som lycklig. Och jag minns inte att vi hade kul och skrattade ihop.

Tack och lov vet vi mer om uppfostran idag. Bekräfta känslan hos barnet. Oavsett glädje, sorg eller ilska. Det är okej att vara arg. Däremot är det inte okej att göra vad som helst när man är arg. Att vara arg är aldrig fel.

Jag är glad att jag har den vetskapen nu och hoppas att jag kan hjälpa mina barn att leva med alla sina känslor. Och att jag själv kan komma igenom mina lager och släppa taget.

Att stänga av och stänga ute

Jag märker att jag börjar stänga av igen.

Jag har skrivit lite om mitt flyktmönster tidigare. Men långt ifrån hela bilden har blivit klar. Inte ens för mig är den det.
Ska se om jag kan förtydliga den lite här.

Ända jag var liten har jag provat på saker, en period, tills jag tröttnat. Åtminstone är det vad tror har varit anledningen.
Det har varit alltifrån idrotter till andra hobbys. Pingis, handboll, fotboll, gymnastik, dans, balett, slalom. Teckning, foto, oljemålning. You name it.

Med jobb och utbildning har det nog varit lite samma sak. Gjort en sak ett tag. Tills jag tröttnat. Och börjat om på nytt på annat håll. Eller tills jag fått nya uppgifter och arbetet sett helt annat ut än det gjort när jag börjat. Ibland till det bättre. Ofta i en riktning som jag själv inte valt på förhand som jag i slutänden känt varit på tok fel. Då har jag dragit vidare. Igen.

På vänfronten börjar jag inse att jag nog har samma mönster även där. Jag har lätt att skapa relationer, träffa nya människor och lära känna. Gå in på djupet (åtminstone har jag trott det). Men det är få personer som hänger kvar från förr. Väldigt få. Kontakten finns kvar, javisst. Men mer platonisk än på något djupare plan. Sen finns det några som finns kvar på djupare plan, som hänger sig kvar. Mer om det i ett annat inlägg... (häng kvar, pleassse)

De senaste åren när jag haft det extra tufft har jag ibland medvetet valt att inte träffa folk mer än när jag verkligen själv väljer det. I perioder har det varit jobbigt att ens gå ut och träffa grannfolket, för jag har inte orkat behöva förklara hur jag mår. Visst, jag har ingen redovisningsplikt inför någon. Men jag är också en person som är usel på att ljuga och säga att allt är bra när det inte är så.

Ganska många gånger har jag funderat på varför det är så här i mitt liv. Varför jag har det mönstret. Varför jag inte går på djupet. Eller varför jag inte intresserar tillräckligt. Eller är det något jag signalerar? Kanske ser det likadant ut i andras liv, fast jag tror att andra har det annorlunda (läs bättre). Mitt skadade jag tror såklart att det är mig det är fel på ;-).

Nu när jag börjar se mönstret tydligare har jag också börjat kunna iaktta mig själv lite grann utifrån. Och jag märker att jag är på gång igen.

En vän som jag känt i några år. Vi fann varandra på ett djupare plan för ett par år sen och nu märker jag att jag börjar stänga av. Jag orkar inte ta in henne och hennes vänskap. Det blir för mycket. Samtidigt kan jag inte uttrycka det i ord utan låter det pågå. Vilse som jag är. Och det här är inte första gången det händer.

Varför gör jag såhär? Vad står det för?
Det verkar hänga ihop med när det blir för nära, för tight och för mycket, som jag slår av på takten.
Vad beror det på och vad ska jag göra för att komma igenom?
Jag känner mig otrevlig och blir rätt ensam i längden på det hela taget. Samtidigt som jag har en massa personer i mitt nätverk. Men det kanske är precis vad det är också. Ett nätverk istället för vänverk...

Aldrig var jag bra nog

Att bli förälder har ställt många saker på sin spets.
För mig blev det verkligen inte som jag trott.
Det är så mycket tuffare än jag någonsin kunde föreställa mig.

Varför sa ingen det?

Klart att jag förstod att det skulle bli mycket jobb.
Och att konflikterna i perioder skulle fresta på.
Men att det skulle bli en sådan mental resa.
Det var jag långt ifrån förberedd på.

Kanske ligger det i min natur.
Kanske finns det i mina gener.
Kanske är det mina samlade erfarenheter.

Psykologer har undrat över min familjs bakgrund.
Depressioner, ångest och självmord.
Hur mycket går egentligen i arv?
Hur mycket är det miljön vi växer upp i?

Jag tror att det är en blandning av arv och miljö.
Utifrån har min miljö sett väldigt bra ut.
Bortsett avsaknaden av den manliga förebilden.

Inifrån var det inte lika bra. För mig.

En syskonrelation full med bråk.
Bråk där jag kastades in i väggar och garderobsdörrar.
Jag var så mycket mindre. Så mycket svagare.

Vi växte och handling övergick till ord.
Jag var för liten, för svag och för dålig helt enkelt.
Ett minne har jag då mitt stora syskon faktiskt skyddade mig.
Det är nog allt, tror jag.
Minnena från alla andra tillfällen är så många fler.

Vart var min mamma då undrar jag nu?
Vad var hon så upptagen med så att hon inte såg?
Var det inte hennes uppgift att hjälpa oss igenom bråken?
Att säga förlåt och bli sams?

Kanske var hon upptagen med sitt eget dåliga samvete.
Att inte räcka till.

För jag räckte minsann aldrig till.
Åt jag för lite skulle jag äta mer.
Åt jag för mycket skulle jag äta mindre.
Klippte jag mig, var jag finare innan.
Jag höll inte ton eller takt när vi sjöng.
Listan kan göras lång.

Aldrig var jag bra nog.

Gissa vad det är jag får kämpa med som förälder?