Munsår och stress

Min unge har körtelfeber och jag läser och letar information på nätet om smittorisk mm.
Har lärt mig att de allra flesta får viruset någon gång under småbarnsåren, men alla blir inte sjuka.
Har man en gång haft det så har man livslång immunitet.
Det är också samma virus som kan ligga latent i våra kroppar, som de allra flesta har. Epstein Barr viruset som är ett herpesvirus.

Läste en massa på Wikipedia om det hamnade in på information om herpesviruset eftersom jag själv, som så många andra, får munsår till och från.

Så här står det:
"Vid stress, bakteriella eller virala infektioner (t ex en förkylning), kraftig exponering för ultraviolett ljus (solljus eller solarium) kan viruset aktiveras, vilket uttrycker sig i form av blåsor på huden."

När jag var liten fick jag alltid, ALLTID, munsår, ut på hela hakan när min pappa kom och hälsade på och när jag åkte till honom.
Gissa att jag måste varit stressad över hela situationen. Det är ju ingen direkt hemlighet ens för mig själv, men det blev tydligare när jag läste det så här. Och ingen var det som hjälpte mig med det heller.

Vad jag kan minnas i alla fall.

Billiga barn uthyres

tills allehanda trots, sjukdomar och medecineringar är över. Man kan t.o.m få en liten slant som tack för besväret.

Hos psykologen - 19 maj

Jag skulle önska att jag efter varje tillfälle hos psykologen hade möjlighet att skriva ner vad vi pratat om så jag får en möjlighet till reflektion den vägen. Tyvärr tillåter inte min vardag det varje gång och två dagar senare känns det inte alltid relevant längre och jag minns inte längre vad vi pratat om.

Idag har jag i alla fall varit där och samtidigt som ungarna sitter framför tv-n ska jag försöka sammanfatta vad vi pratade om lite kort.

***********
Vi pratade om min känsla av att inte ha blivit sedd som liten och vad det skapat i mig.

Att på mellanstadiet ha behövt få ett utbrott för att få fram till mamma att hennes syn på mig som stark och duktig inte alls stämde. Att jag kände mig allt annat än stark och duktig. Att hon inte såg mig för den jag var utan mer för den hon ville att jag skulle vara.

Att jag på högstadiet plötsligt inte dög bland mina kompisar längre utan fick söka mig tillbaka till mina klasskompisar igen som jag en gång valt bort för att hänga med de coola tjejerna. Och hur det har fått mig att ha svårt att lita på vad folk säger till mig, särskilt om det är positivt.

Hur jag har svårt med nära relationer. Kommer någon för nära så skjuter jag dem ifrån mig. Det hänger förstås ihop både med separationerna från pappafigurerna och kompisarna på högstadiet.

Hur svårt jag har att veta vad jag vill göra med mitt liv för att tjäna pengar (jobbmässigt alltså) för att jag inte vet vad som är min vilja. Jag insåg sent hur min mamma så många gånger har talat om för mig vad jag gillat och varit duktig på, så att jag numera snarare väljer precis tvärtom, bara för att protestera. Eller inte alls involverar och frågar om råd.

*****************

Nu pockar barnen på uppmärksamhet så mer än så här blev det inte idag. Bra ändå tycker jag.

Uttröttande mönster

Min man uppmärksammade mig på ett spännande mönster som jag har idag.
När han ska vara borta en heldag eller också över natten så blir jag ofta väldigt trött. I förväg.
Det har även hänt att han ställt in saker för att jag inte mått bra innan.

Hoppla... Det var intressant. Kan se att det stämmer när han säger det, men har själv inte sett mönstret.

Jag vet ju att jag tycker att det är jobbigt och det upptar en del av min energi innan, så det är förstås inte alls konstigt att det också påverkar mig fysiskt. Men jag har själv bara inte sett sambandet.

Idag är jag nämligen oerhört trött. Trots att jag sovit hela nätter, med piller i över en veckas tid. Igår tyckte jag att det har gjort en stor skillnad. Idag ingen alls. I morgon är han borta hela dagen och jag har bara gjort små ansträngningar till att få avlastning eller sällskap. Inte så smart. Men jag har nog inte orkat. Plus att jag tycker det är piss att jag behöver det.
Ska jag inte klara att vara själv med mina barn en hel dag typ. Skit. Det är på gränsen att jag inte ens vill skriva ner den meningen. Men ut ska den. För det är så det är med mina tankar.

Det som är bra med detta mönster är att min kärlek uppmärksammade mig på att det faktiskt brukar ske. Då kan jag förbereda mig bättre nästa gång. Kanske...

Söka rötter. Söka svar

Jag letar efter en person som var väldigt viktig i mitt liv när jag var liten. Hon var två år äldre än mig. Hon var praktisk taget min syster. Söstra mi. Hon bodde i samma område som vi. Vi lekte jämt. Alltid. Ler och långhalm-det var vi det. Fram till skolåldern eller nåt.
Sen flyttade hon. Jag var runt 7-8 år då tror jag.
Vi har haft kontakt efter det. Och den har alltid varit speciell. Jag sökte upp henne för kanske sju åtta år sen av någon anledning och vi pratade.

Nu vill jag ha kontakt med henne igen. Jag tror hon har svar som jag behöver. Hon signalerade till sin mamma att det inte stod rätt till i min. Eftersom jag inte kan få svaren av min egen mamma utan konflikter vill jag veta vad hon minns. Kanske är det värdefulla svar. Sannolikt är det så.

I morgon fyller hon år. Idag skickade jag ett sms till ett nummer jag fått via eniro. Kan bara hoppas att det är rätt. Vågade inte ringa. Ännu inget svar.

Minnen påverkar

Igår kväll var det bara lilleman som somnade på sin vanliga plats. Eller somnade gjorde han inte där. Jag la över honom i sin säng efter att jag somnat med honom på ena sidan och den stora bakom ryggen. Pappan somnade i den storas säng, efter att hon travat över till mig istället.
Pappan sov kvar i flera timmar. Själv gick jag upp, plockade undan disken och sen rakt i säng.
Känslan var nästan som de kvällar då jag är helt ensam med barnen. En oro och svårt att slappna av. För att jag plötsligt har hela ansvaret. Eller för att jag inte fick säga godnatt själv till någon innan jag la mig. Jag vet inte vad det var, men det fick mig att tänka på hur det var när jag var liten...

Jag gillade att höra mamma stöka och böka på kvällarna. Gillade inte när det var helt tyst hemma och jag kunde tro att hon hade gått och lagt sig. Hon var tvungen att vara uppe tills jag somnat. Minns inte hur länge det pågick. Men jag blev påmind om det igår.

Tänkte också på hur mycket som hänger ihop med den där separationen som hon inte fattade att vi gick igenom. Att han bara var borta en morgon när vi vaknade.

Jag har många gånger under mitt liv haft svårt att gå och lägga mig under perioder när jag mår dåligt eller när det är något jobbigt som väntar. Som att jag velat skjuta morgondagen framför mig. För om jag inte går och lägger mig så blir det aldrig morgon... Lite bakvänt, jag vet. Men vem är logisk alla tider på dygnet?

Nu tänker jag att kanske det inte är så underligt att jag haft så svårt att gå och lägga mig. En gång lärde jag mig att en person bara plötsligt kan vara borta morgonen därpå.
Och mådde jag dåligt innan så mådde jag säkert inte bättre av att han försvann... Åtminstone minns jag att jag saknade honom. Även om mor har sagt att det var konstigt, för det var jag som mådde dåligt av relationen...

Tecken på stress

* Torr och sprucken i mungiporna.
* Torrt och trist hår.
* Trött mest hela tiden, trots fem nätter med sömnpiller.
* Glömsk och förvirrad.
* Kollar vem som ringer innan jag svarar. Ibland låter jag signalerna gå.
* Svarar undvikande om vad jag ska göra när jag ska till psykologen
* Letar ursäkter för att slippa vara med på städdagen. Bara för att slippa vara social och prata om hur härligt och kul och jobbigt det är med en liten bebis hemma...

Det är lite om min vardag...

Just det. Det var ju det där med hjärtklappningen som kommer till och från också...

Ramlar isär

Just nu gör jag inte mer än att precis hålla ihop så mycket som jag behöver för att inte gå under eller gå isär.
Det känns riktigt tungt igen. Det var ett tag sen det kändes såhär.
Jag tror de gångna veckornas sjukdom toppat på ett dödsfall i familjen har gjort sitt till.
Det har förstås påverkat oss alla. Inte minst barnen förstås.
Den stora som sparkar bakut mer än lovligt och retar gallfeber inte bara på mig just nu.
Den lilla som ännu mer bara får hänga med. Får väldigt lite egen uppmärksamhet och stimulans. Mest för att orken finns inte där. Inte heller lusten.
När ska detta få ett slut?

Jag sover dåligt. Spänner mig och har ont i huvudet. Märker att jag ligger och biter ihop tänderna på natten.
Vi har varit duktiga på att skifta nätterna eftersom vi båda är slutkörda. Men när gubben är uppe kan jag ändå inte sova. Vaknar stup i ett och blir störd.
Ska kanske fråga om sömntabletter i mrogon när jag ska till vuxenpsyk igen. För en gångs skull har jag ett sånt möte i en period när jag verkligen känner att jag inte mår bra. Nu kan jag också förstå varför jag ska gå på de där gruppträffarna och träffa psykolog för egen del. Nu tycke rja gitne att det är konstigt längre.
För nu har jag gjort en djupdykning. Igen. Skit!

Sovdags. Hoppas på en bra natts sömn