Jag skulle önska att jag efter varje tillfälle hos psykologen hade möjlighet att skriva ner vad vi pratat om så jag får en möjlighet till reflektion den vägen. Tyvärr tillåter inte min vardag det varje gång och två dagar senare känns det inte alltid relevant längre och jag minns inte längre vad vi pratat om.
Idag har jag i alla fall varit där och samtidigt som ungarna sitter framför tv-n ska jag försöka sammanfatta vad vi pratade om lite kort.
***********
Vi pratade om min känsla av att inte ha blivit sedd som liten och vad det skapat i mig.
Att på mellanstadiet ha behövt få ett utbrott för att få fram till mamma att hennes syn på mig som stark och duktig inte alls stämde. Att jag kände mig allt annat än stark och duktig. Att hon inte såg mig för den jag var utan mer för den hon ville att jag skulle vara.
Att jag på högstadiet plötsligt inte dög bland mina kompisar längre utan fick söka mig tillbaka till mina klasskompisar igen som jag en gång valt bort för att hänga med de coola tjejerna. Och hur det har fått mig att ha svårt att lita på vad folk säger till mig, särskilt om det är positivt.
Hur jag har svårt med nära relationer. Kommer någon för nära så skjuter jag dem ifrån mig. Det hänger förstås ihop både med separationerna från pappafigurerna och kompisarna på högstadiet.
Hur svårt jag har att veta vad jag vill göra med mitt liv för att tjäna pengar (jobbmässigt alltså) för att jag inte vet vad som är min vilja. Jag insåg sent hur min mamma så många gånger har talat om för mig vad jag gillat och varit duktig på, så att jag numera snarare väljer precis tvärtom, bara för att protestera. Eller inte alls involverar och frågar om råd.
*****************
Nu pockar barnen på uppmärksamhet så mer än så här blev det inte idag. Bra ändå tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar