Ska jag säga hur det verkligen är...

Då skulle det låta ungefär såhär:

Jag är en trött, sliten, trött tvåbarnsmorsa som (ja, se, jag kan inte ens minnas vad jag skrev två ord tidigare...) undrar varför det blev så här och hur fan jag ska komma ur det.

På bloggen (nej, inte här) håller jag masken uppe. Mycket för att hon läser. Och han. De som varit med från början och som jag klandrar för mycket. Samtidigt vet jag (logiskt) att de gjorde så gott de kunde. Men va fan hjälper det när det blev så här för mig.

Undrar (och inser) att det är mer än självklart att det blivit så sjukt jobbigt för mig att bli förälder. För om det är som psykologerna säger så föds vi in i föräldraskapet som vi själva kom till livet. Ungefär eller nåt sånt.

Mycket har sopats under mattan och jag förstår nu att det är en anledning till att jag känner mig så förvirrad och varken vet vem som är jag eller vad jag vill.

Det senaste är att hon vill skydda mig från att se min nästan hundra år gamla mormor. För hon har blivit så gammal förvirrad och insjunken och bryr sig inte längre om något. Hur tänker hon att det ska bli när hon själv blir gammal? Ska vi inte ta hand om henne då, för att inte se hur hon blir när hon blir riktigt gammal?
Ålderdomen är ju något naturligt och om jag som vuxet barn ständigt ska bli skyddad från verkligheten, hur ska jag någonsin få lära mig hur världen och livet fungerar?

Idag kom frågan upp inom mig hur anknytningen till min mamma var när jag kom till världen. Och skulle jag fråga så klampar jag väl på en öm tå och får sen höra att vi ska jobba på vår relation här och nu och lägga det gamla bakom oss.
Det är det mest förvirrande av allt. Sen hon berättade att det var det hon önskade har hon inte på något sätt fört det på tal. Det är bara hur är det med barnen och hur mår du och gubben och så.
Vad vill hon att jag ska svara egentligen? Säger jag som det verkligen är så blir det ju ett himla ståhejande och ojande och ömkande. Och det orkar jag verkligen inte med.

Så jag gör väl som jag har blivit lärd antar jag. Undanhåller och skyddar för jag orkar inte med diskussionerna som följer sen.

Hejohå, vilket bra föredöme jag är för mina egna barn nu då...