Länge sen jag skrev nu.
Det har varit rätt bra och jag har inte kunnat formulera riktigt vad jag har funderat över. Eller så har jag varit för trött och haft för ont om tid för att ta tag i det när behovet funnits.
Nu finns behovet och jag har skapat ett utrymme för att få möjlighet att skriva. Jag rymde hemifrån några timmar. Fredag och helg och allt. Orkade bara inte vara hemma.
På ett sätt mår jag mycket bättre nu. Den största oron och ångesten över barnen har lagt sig och bortsett från konflikterna så tycker jag att vi har det bra tillsammans. Både med vilddjuret och minstingen.
På ett annat sätt går jag mest omkring och är arg. Arg på henne. Och arg på gubben. Kanske mest av allt arg på mig själv för att jag inte bara kan släppa skiten och gå vidare. För vad tjänar ilskan till egentligen?
Jag håller på och avslutar behandlingen tillsammans med minstingen och det skapar många samtal kring avsked och avslut. Hur vi känner inför avsked och hur vi hanterat det tidigare i livet.
Jag har många gånger funderat över min egen känslokyla vid längre avsked. Som när jag slutat skolan, skiljs från vänner för lång tid framöver eller liknande farväl. En annan sak har det förstås (?!) varit vid avsked i en kärleksrelation. Om han gjort slut har jag haft ett stort behov att förstå och har varit förkrossande ledsen. Länge. Och inte kunnat släppa det innan jag förstått.
Nu blir det tydligare för mig varför jag funkat så. Både med känslokylan och behovet av förklaringar.
När jag var liten fick jag ingen förklaring. Sannolikt var hon för uppe i sina egna känslor för att fatta att vi barn tog skada över att han plötsligt en morgon bara var borta utan att säga hejdå. Och att jag fick förklaringen till att det var för att jag mådde dåligt. Jag har sen under alla år gått och känt att hon fick avstå sin passion i livet för min skull. Och tagit på mig ansvaret för det. Ingen lyfte tyngden från mina axlar. Inte ens nu när jag frågat så lyfts den av. En annan förklaring ges bara. Fortfarande med skygglapparna på.
Jag har sen förträngt alla händelser runt omkring det för jag minns inget alls. Inte när det var, hur jag mådde eller vad som hände runt omkring. Trots att jag måste ha varit runt nio. Minns bara att han var borta.
I veckan när vi pratade avsked i gruppen kröp det i kroppen när jag insåg vilka känslor som kom upp inom mig. Och stoppade snabbt undan dem igen.
Ilskan över henne kom tillbaka och jag kan inte förstå hur någon som är runt 40 med barn som är runt tio tolv år kan vara så oförstående och inte hjälpa sina barn i deras sorg och frågor. Brorsan tog det nog annorlunda tror jag. Men vi har aldrig pratat om det så jag har egentligen ingen som helst aning. Vi pratar aldrig om något av värde.
Inte gör jag det med henne heller numera. Jag orkar inte. Det är alldeles för lågt i tak för att kunna gå in på kärnan i alltihopa.
Snart brister jag och jag vet inte hur jag ska ta upp det. Att växa upp och inte känna mig sedd eller att någon lyssnat på mig gör att jag är otroligt känslig för liknande upplevelser i min relation.
Till på köpet har jag haft den dåliga smaken att gifta mig med en gubbe i samma stjärntecken som båda mina föräldrar. Plus "pappan" som försvann.
Det finns förstås en anledning till det. Men jag blir tokarg när jag upplever att han inte lyssnar och inte uppmärksammar mig och hur jag mår. Jag blir som en ilsken tonåring. Om ens så gammal. Eller när jag han är oflexibel och inte fattar att livet med två barn innebär ständiga förändringar. Med kort varsel.
När behandlingen med både liten och stor är över är det vår tur. Vår tur att ta tag i vår relation så att vi kan bygga upp oss igen efter åren med småbarn, depression och ångest.
Jag hoppas innerligt att vi kan bygga upp den där känslan av förståelse och uppskattning för varandra som finns i grunden mellan oss. Och att vi båda är villiga att se verkligheten och ta tag i det. För just nu tycker jag att vi är rätt långt därifrån.
Eller så är det mens på gång eller nåt.
