Dåligt med luft

Har varit hos ett par av barnens kusiner i helgen. Kusinerna är betydligt äldre än våra barn, men långt ifrån vuxna. Det är något som inte stämmer med den yngsta vilket är lite sorgligt. Samtidigt får jag inte luft när jag är där. Och inte lillkillen heller. Stortjejen däremot, hon tycker nog inte ens att hon blir sedd istället.

Kusinen är som ett plåster på lillkillen. Stortjejen vill leka med kusinen och blir inte alls sedd så länge lillkillen är vaken.

Istället för att njuta av att få slappna av och att någon annan kan leka och gulla med honom ett tag blir jag bara stressad och bevakande istället. Jag hinner inte ens ge honom mat innan kusinen står där med utsträckta armar för att ta honom.

Det är väl kanske något med den där kvävande och krävande närheten. Jag är inte alls van vid den på det där sättet. Det blir bara för nära. Önskar att jag kunde slappna av. Och släppa in.

Tårar

Igår kom tårarna. Skit!
Egentligen borde jag skriva "Äntligen".
För det betyder att jag börjar känna.
Att jag tillåter mig att släppa fram allting.

Men just nu kan jag bara känna "Fan".
För jag vill inte känna så här.
Jag vill inte må så här som jag gör just nu.
Vill inte känna all ilska, frustration och sorg.

Ilska över att livet och relationen inte är som jag vill.
Frustration över att vara den enda som kan ge barnet mat.
Att inte kunna få tid, bara för mig, utan att behöva hålla koll på mat och sömn.
Om så bara för några timmar.
För att ladda mina batterier.
Kunna komma hem igen och ha något att ge till både man och barn.
Och sorg över att min tid som spädbarnsförälder inte blev sådär mysig som jag önskat.

Tog en time-out i duschen och lyckades uppamma lite energi.
Den höll under middagen och läggningsritualen för den stora.
När den lilla sen blev gnällig när jag läste för den stora krackelerade det.
Bad M ge mat med flaska.
Hade pumpat på dagen.
Gjort missen att inte kolla att det fanns rätt napp till flaskan.
Skit.
Testade med en annan. Trodde det skulle funka.

Ungen tvärvägrade.
Skrek och ville inte alls suga.
Troligen svaldes på tok för mycket luft på köpet för kvällen gick i katastrofens tecken.
Magknip.
Gick över med massage, en stund, och kom sen tillbaka.
Än värre.

Två timmar höll vi på och jag kände tacksamheten över att ha sluppit kolik med båda barnen.
Vilken pärs det skulle vara.
Eller inte.

För jag märker något med mig själv när det verkligen krisar hos någon annan.
Då kliver jag in i en annan roll.
Då blir jag inte arg och irriterad över skriken längre.
Jag vet att jag behöver hjälpa för att underlätta.
Jag vet hur jag ska göra.
Och det hjälpte.

Det hjälpte även mig som faktiskt kände mig lite lugnare efteråt.
Mitt i allting förenades även jag och mannen.
Om det så bara är för en stund så var det skönt.
Välbehövligt.