Arg och besviken

Länge sen jag skrev nu.

Det har varit rätt bra och jag har inte kunnat formulera riktigt vad jag har funderat över. Eller så har jag varit för trött och haft för ont om tid för att ta tag i det när behovet funnits.

Nu finns behovet och jag har skapat ett utrymme för att få möjlighet att skriva. Jag rymde hemifrån några timmar. Fredag och helg och allt. Orkade bara inte vara hemma.

På ett sätt mår jag mycket bättre nu. Den största oron och ångesten över barnen har lagt sig och bortsett från konflikterna så tycker jag att vi har det bra tillsammans. Både med vilddjuret och minstingen.

På ett annat sätt går jag mest omkring och är arg. Arg på henne. Och arg på gubben. Kanske mest av allt arg på mig själv för att jag inte bara kan släppa skiten och gå vidare. För vad tjänar ilskan till egentligen?

Jag håller på och avslutar behandlingen tillsammans med minstingen och det skapar många samtal kring avsked och avslut. Hur vi känner inför avsked och hur vi hanterat det tidigare i livet.

Jag har många gånger funderat över min egen känslokyla vid längre avsked. Som när jag slutat skolan, skiljs från vänner för lång tid framöver eller liknande farväl. En annan sak har det förstås (?!) varit vid avsked i en kärleksrelation. Om han gjort slut har jag haft ett stort behov att förstå och har varit förkrossande ledsen. Länge. Och inte kunnat släppa det innan jag förstått.
Nu blir det tydligare för mig varför jag funkat så. Både med känslokylan och behovet av förklaringar.

När jag var liten fick jag ingen förklaring. Sannolikt var hon för uppe i sina egna känslor för att fatta att vi barn tog skada över att han plötsligt en morgon bara var borta utan att säga hejdå. Och att jag fick förklaringen till att det var för att jag mådde dåligt. Jag har sen under alla år gått och känt att hon fick avstå sin passion i livet för min skull. Och tagit på mig ansvaret för det. Ingen lyfte tyngden från mina axlar. Inte ens nu när jag frågat så lyfts den av. En annan förklaring ges bara. Fortfarande med skygglapparna på.

Jag har sen förträngt alla händelser runt omkring det för jag minns inget alls. Inte när det var, hur jag mådde eller vad som hände runt omkring. Trots att jag måste ha varit runt nio. Minns bara att han var borta.
I veckan när vi pratade avsked i gruppen kröp det i kroppen när jag insåg vilka känslor som kom upp inom mig. Och stoppade snabbt undan dem igen.

Ilskan över henne kom tillbaka och jag kan inte förstå hur någon som är runt 40 med barn som är runt tio tolv år kan vara så oförstående och inte hjälpa sina barn i deras sorg och frågor. Brorsan tog det nog annorlunda tror jag. Men vi har aldrig pratat om det så jag har egentligen ingen som helst aning. Vi pratar aldrig om något av värde.
Inte gör jag det med henne heller numera. Jag orkar inte. Det är alldeles för lågt i tak för att kunna gå in på kärnan i alltihopa.

Snart brister jag och jag vet inte hur jag ska ta upp det. Att växa upp och inte känna mig sedd eller att någon lyssnat på mig gör att jag är otroligt känslig för liknande upplevelser i min relation.
Till på köpet har jag haft den dåliga smaken att gifta mig med en gubbe i samma stjärntecken som båda mina föräldrar. Plus "pappan" som försvann.

Det finns förstås en anledning till det. Men jag blir tokarg när jag upplever att han inte lyssnar och inte uppmärksammar mig och hur jag mår. Jag blir som en ilsken tonåring. Om ens så gammal. Eller när jag han är oflexibel och inte fattar att livet med två barn innebär ständiga förändringar. Med kort varsel.

När behandlingen med både liten och stor är över är det vår tur. Vår tur att ta tag i vår relation så att vi kan bygga upp oss igen efter åren med småbarn, depression och ångest.
Jag hoppas innerligt att vi kan bygga upp den där känslan av förståelse och uppskattning för varandra som finns i grunden mellan oss. Och att vi båda är villiga att se verkligheten och ta tag i det. För just nu tycker jag att vi är rätt långt därifrån.

Eller så är det mens på gång eller nåt.

Hos psykologen - 19 maj

Jag skulle önska att jag efter varje tillfälle hos psykologen hade möjlighet att skriva ner vad vi pratat om så jag får en möjlighet till reflektion den vägen. Tyvärr tillåter inte min vardag det varje gång och två dagar senare känns det inte alltid relevant längre och jag minns inte längre vad vi pratat om.

Idag har jag i alla fall varit där och samtidigt som ungarna sitter framför tv-n ska jag försöka sammanfatta vad vi pratade om lite kort.

***********
Vi pratade om min känsla av att inte ha blivit sedd som liten och vad det skapat i mig.

Att på mellanstadiet ha behövt få ett utbrott för att få fram till mamma att hennes syn på mig som stark och duktig inte alls stämde. Att jag kände mig allt annat än stark och duktig. Att hon inte såg mig för den jag var utan mer för den hon ville att jag skulle vara.

Att jag på högstadiet plötsligt inte dög bland mina kompisar längre utan fick söka mig tillbaka till mina klasskompisar igen som jag en gång valt bort för att hänga med de coola tjejerna. Och hur det har fått mig att ha svårt att lita på vad folk säger till mig, särskilt om det är positivt.

Hur jag har svårt med nära relationer. Kommer någon för nära så skjuter jag dem ifrån mig. Det hänger förstås ihop både med separationerna från pappafigurerna och kompisarna på högstadiet.

Hur svårt jag har att veta vad jag vill göra med mitt liv för att tjäna pengar (jobbmässigt alltså) för att jag inte vet vad som är min vilja. Jag insåg sent hur min mamma så många gånger har talat om för mig vad jag gillat och varit duktig på, så att jag numera snarare väljer precis tvärtom, bara för att protestera. Eller inte alls involverar och frågar om råd.

*****************

Nu pockar barnen på uppmärksamhet så mer än så här blev det inte idag. Bra ändå tycker jag.

Minnen påverkar

Igår kväll var det bara lilleman som somnade på sin vanliga plats. Eller somnade gjorde han inte där. Jag la över honom i sin säng efter att jag somnat med honom på ena sidan och den stora bakom ryggen. Pappan somnade i den storas säng, efter att hon travat över till mig istället.
Pappan sov kvar i flera timmar. Själv gick jag upp, plockade undan disken och sen rakt i säng.
Känslan var nästan som de kvällar då jag är helt ensam med barnen. En oro och svårt att slappna av. För att jag plötsligt har hela ansvaret. Eller för att jag inte fick säga godnatt själv till någon innan jag la mig. Jag vet inte vad det var, men det fick mig att tänka på hur det var när jag var liten...

Jag gillade att höra mamma stöka och böka på kvällarna. Gillade inte när det var helt tyst hemma och jag kunde tro att hon hade gått och lagt sig. Hon var tvungen att vara uppe tills jag somnat. Minns inte hur länge det pågick. Men jag blev påmind om det igår.

Tänkte också på hur mycket som hänger ihop med den där separationen som hon inte fattade att vi gick igenom. Att han bara var borta en morgon när vi vaknade.

Jag har många gånger under mitt liv haft svårt att gå och lägga mig under perioder när jag mår dåligt eller när det är något jobbigt som väntar. Som att jag velat skjuta morgondagen framför mig. För om jag inte går och lägger mig så blir det aldrig morgon... Lite bakvänt, jag vet. Men vem är logisk alla tider på dygnet?

Nu tänker jag att kanske det inte är så underligt att jag haft så svårt att gå och lägga mig. En gång lärde jag mig att en person bara plötsligt kan vara borta morgonen därpå.
Och mådde jag dåligt innan så mådde jag säkert inte bättre av att han försvann... Åtminstone minns jag att jag saknade honom. Även om mor har sagt att det var konstigt, för det var jag som mådde dåligt av relationen...

Känslokyla

Jag är en känslomänniska. En kinestet.
Jag går mycket på känslor, känner av andras känslor och påverkas av stämningar. Jag refererar mer till känslor än till bilder eller ord.

Samtidigt kan jag många gånger känna mig känslokall. Har svårt att förstå varför andra blir rörda till tårar över saker. Filmer, relationer, vackra saker. You name it. Jag fattar inte!

Jag har gråtit mycket i mitt liv. Men bara över mig själv och mitt eget. Det har jag slutat med. Nu gråter jag nästan aldrig längre. Och då tycker jag att det är konstigt.
En del kan förstås vara att jag jobbat mycket med mig själv och inte behöver gråta så mycket över mitt eget längre. Över att det är så synd om mig, som det ofta handlat om. Det har jag slutat med. Tack och lov!!!

Att jag sen har en tendens att oroa mig mer än nödvändigt eller ta ut det värsta i förskott är kanske en annan femma. Ett personlighetsdrag eller ett väl inarbetat mönster som grundlagts från den vårdande parten under uppväxten.

Men jag känner "ingenting" kring annat än mig själv. Jag har svårt att bli känslomässigt berörd.
Svärfar är på väg bort och jag känner möjligen en stress.
Farmor är gammal och kan kola när som helst och jag hör inte av mig.
Personer runt omkring mig mår hit och dit och jag orkar inte ta till mig.

Jag skulle vilja hitta den där nyckeln till lådan så att jag kan låsa upp den. För det känns inte normalt. Jag vill känna. Jag vill älska villkorslöst. Jag vill kunna bli ledsen och gråta, gråta, gråta. Och det kommer inget. Jag är bara arg, besviken och bitter.
Bitter!! Det som jag många gånger tyckt att mor varit. Ve och fasa!!

Låt mig istället få släppa taget om det och acceptera, glömma och förlåta.

Återvändsgränd

Att bli mamma har för mig inneburit en mycket större utmaning än jag trodde att det var. Jag levde inte i någon romantiserad bild av att det skulle vara lätt att ha barn och att uppfostran och trots var en lätt match. Jag förstod att det inte bara skulle räcka med att vara kärleksfull, konsekvent, flexibel, uthållig och allt det där andra som behövs.

Det jag inte hade fattat var att det skulle innebära en sån uppgörelse med min egen barndom. Den som jag tycker att jag jobbat skiten ur redan. Många gånger om.
Jag har tragglat i terapi, på kurser, skrivit och pratat. I snart 20 års tid. Om jag bara ska ta med tiden sen jag på rent professionell väg började bearbeta den.

Nu har det tagit helt nya proportioner och jag vet varken ut eller in. Det är som jag kommit in i en återvändsgränd.

Jag är skilsmässobarn. Gånger två. Mina biologiska föräldrar skilde sig tidigt. Mamma hade en ny man under några år runt lekistiden. Under helger och lov var vi en storfamilj på fyra barn och två vuxna. Plötsligt en dag var han borta. Syskonen likaså.

Sen jag fått barn har jag kommit närmare allt det där som hände. Inte bara med den nya mannen som plötsligt försvann. Allt annat har också kommit närmare. Min äldsta är i åldern jag själv var när vi gick från familj till att vara tre. Mor, bror och jag.

Pappa har jag bearbetat åren igenom och honom känner jag nog att jag faktiskt också HAR bearbetat. Jag kan förstå och acceptera. Även om jag tycker att han kunde ha gjort annorlunda. Men det är inte längre infekterat. Jag blir inte längre ledsen som jag blivit förr när det gäller honom.

Nu gäller det Mor. Vi verkar vara i den stora uppgörelsens tid. För att jag ska bli hel bearbetar jag vad jag själv gått igenom. Hos psykologerna kommer frågan ibland upp hur det skulle vara om jag frågade henne. "Det skulle inte gå", blir alltid mitt svar. Då sårar jag henne, igen, och allt blir bara värre.
Andra kan tycka att jag ska lämna ansvaret till henne att ta hand om sitt eget. Och så borde det ju vara. I vår relation är det inte så.

Jag kan inte gå tillbaka till källan för att hitta ledtrådarna.
Ändå har vi just nu hamnat där. Hon ställde en fråga på sin spets och fick svar på tal. Lugnt och sakligt. Jag fick bekräftat att det jag totat ihop i min barndoms fantasier stämde. Någonstans där trampade jag på en öm tå, för sen kom vi inte längre.
"Det som hänt kan inte göras ogjort" och "Ska vi komma längre än så här behöver vi hjälp utifrån" (som när jag bejakar bara slås bort med, vi får väl se).

Hur vore det med ett "Jag förstod inte hur det påverkade er"? Eller "Jag gjorde så gott jag kunde, jag visste inte bättre då."
Eller bara ett enkelt "Förlåt"

Istället förväntas jag lägga det gamla bakom mig och att vi ska jobba på vår relation här och nu.
Hur gör jag det när relationen här och nu är baserad på det som var då?
Hur kan ett sår läka om man inte rensar bort smutsen under ytan först?

Jag har hamnat i en återvändsgränd.
Jag VET att hon måste ta hand om sitt eget och själv ta ansvar för att hon mår bra. Och ändå är det så många saker jag skulle behöva göra för mig själv nu som bara skulle göra ont värre.

Jag blir inte fri om jag inte får förstå vem jag är.

Restriktiv glädje...

Jag har, återigen, blivit svidande medveten om min första förlossning. På ett sätt jag inte alls gillar.

En vän har precis fått sitt första barn. Mindre än ett dygn efteråt är hon hemma igen. Med man och barn. Allt har gått kanon...

Min första reaktion var att det inte kunde stämma. Egentligen skickade hon det nog från bb och mobilen till FB. "För så tidigt får man inte vara hemma när man precis fött sitt första barn. Jag var inte hemma så tidigt ens efter andra. Och då var vi ändå hemma knappt 36 timmar efter, vilket jag tyckte var snabbt. Nu menar jag inte att det är något att sträva efter att komma hem tidigt. Det kan vara rätt skönt att vara kvar också, för att slippa fixet som blir så fort man kommer hem. Allt annat runt omkring som man slipper så länge man är kvar på bb.

När jag sen förstod att de faktiskt ÄR hemma ville jag inte tro på det. Vill inte acceptera. Acceptera att det kan gå så bra för andra. Att det bara är orättvist. Vi bor rätt nära och jag såg henne på håll idag. Jag hade lätt kunnat gå dit och gratulera och istället hittade jag mig själv lite sådär lagom gömd så att hon inte skulle se mig. Eller att jag åtminstone inte röjde mitt eget gömställe.

Min egen alldeles för smärtsamma upplevelse kom på tok för nära igen och jag pallar inte att ärligt visa min glädje för deras skull. Just nu.

Makens kommentar på mina tankar var "Men hon har väl ändå haft ett rätt tufft liv". Som att hon var värd att detta skulle gå bra i alla fall. Och det är väl klart att jag också unnar henne det. Ändå finns en känsla därinne att det är så satans orättvist. Kan ingen annan också få det sådär så att de förstår hur det kan vara.... Eller nåt.

Just nu måste jag nog bara få gömma mig själv och mina tankar och känslor ett par dagar. Trodde det var de nyförlösta som behövde tid. Men inte i det här fallet. Nu är det jag som behöver det.

Snart har det gått tre år sen min värsta mardröm någonsin. Trodde att jag kommit längre än så här. Tydligen inte.

Stolthet är absolut en känsla jag inte hyser för dessa tankar. Absolut inte! Det känns riktigt pissigt att vilja gömma mig och inte våga möta dem i deras lycka. Tids nog ska jag göra det. Det finns till och med en liten present förberedd här hemma.

Sätta bollen i rullning

Idag var mitt tredje tillfälle i gruppen med mammor och barn.
Alla tar med sig sina erfarenheter, tankar och känslor där var och en är just när vi kommer dit. Vi har alla olika erfarenheter från vårt föräldraskap. Med en sak gemensamt.

Att det inte går på räls. Att starten med barn blivit jobbig. Depression. Förlust. Osv.

Jag är en av få som har större syskon till min minsting. De flesta har bara ett barn. Mellan halvåret och året gamla.

Idag pratade vi om döden. Tungt ämne. Många känslor. Det var jag som tog upp det. Smarting... Var jag tvungen till det? Kunde jag inte ha tänkt efter lite innan och gjort det på ett annat sätt? Vid ett annat tillfälle. Smarthuvud!

Nystart

I morgon är det första gruppträffen. Hjälp!

Det tar emot att gå dit. De har sagt så snällt att jag ska ringa innan om jag undrar något. Eller om jag tvekar inför att komma. Eftersom det viktigaste är att jag faktiskt kommer.

Jag vet att jag kommer att gå dit. För jag vet att det är enda vägen ut just nu. Enda vägen till att ta reda på om det passar mig. Om jag kommer få hjälp den vägen. Eller om jag ska gå någon annan väg. Men det tar ändå emot. Som fan. På det där sättet att jag har svårt att fokusera på andra saker. Det är liksom överhängande i tankarna. Känner mig så där avtrubbad som jag gjort ett tag. Och vet inte vad jag ska tänka eller känna.

Det är klart att det som ska komma kommer när jag är redo. Jag vet att jag får en massa uppslag och minnen hela tiden som jag går igenom. En del bara i huvudet. En del på bloggen. Och en del pratar jag om med psykologen. Men ändå känner jag mig avtrubbad.

Jag var på ett homeparty ikväll hos en kompis. Alla småbarnsmammor med sina bebisar med. Jag var stressad och förvirrad innan jag kom dit. Körde fel. Höll på att backa in i en annan bil som körde upp bakom mig. Svettades hela kvällen. Svårt att ta kontakt. Kände bara värdinnan. Svårt att bestämma mig. Åkte hem. Trött, förvirrad och svettig. Och tomhänt.

Jag både ville och inte ville åka och det som fällde avgörandet var att jag hade svårt att säga nej... Hur svårt ska det vara egentligen??? Det är såna här stunder jag inser att jag inte är i balans än. Även om jag mår betydligt mycket bättre nu än för ett par månader sen.

Men i morgon är det dags för nystart. I en annan grupp med både mammor och barn. En helt annan grupp. I ett helt annat forum.

Separation skapar svårighet för nära relationer

I fredags hade jag första mötet hos Anna, nya psykologen. Hade lillkillen med mig, som höll sig förvånansvärt lugn hela timmen.

Vi kände på varandra. Pratade. Jag berättade hur vi sammanfattat månaderna med den förra psykologen. Hon berättade hur tiden på MV (står inte för Mödravård) kommer att se ut. Berättade lite om gruppen. Hur timmarna läggs upp och vad som förväntas av mig. Eller snarare vad som inte förväntas av mig. Jag tar det utrymme som jag själv känner att jag vill så här i början. De andra har gått där ett tag och det är helt i sin ordning om jag bara vill vara där på tisdag och känna av. För att med tiden komma in i det.

Sen pratade vi om mina känslor kring närhet. Och om separationen när jag var runt sju år. En fredagskväll kom de fram till att inte leva tillsammans längre. På morgonen var han borta. Inget hejdå. Ingen förklaring. Varken med honom eller med hans barn. De bodde inte ihop, men han var i stort sett alltid hos oss. Tills den dagen. Då han aldrig mer kom tillbaka.

Plötsligt under mötet minns jag hur jag sett honom en gång till efter det. När hon sökte upp honom på en neutral och oväntad plats. Plötsligt bara var han där. Eller hade jag "tvingat" med mig själv? Jag minns inte allt längre. Förträngning kanske.

Det jag verkligen inte kan förstå är; hur tänkte dem när de inte lät oss barn ta adjö av någon vi haft en nära relation till under två års tid?

Kanske inte så konstigt att jag har svårt med nära relationer...

Gå in på djupet, igen

Igår var sista träffen hos psykologen jag träffat sen i maj förra året. Oftast en gång i veckan.

Jag började under graviditeten eftersom jag hade panik inför förlossningen. Paniken släppte för själva förlossningen, men rädslan för tiden efteråt fanns kvar. Så jag fortsatte och det har varit en jättebra ventil. Jag har fått så mycket stöd och råd omkring hur jag ska hantera situationen. Vad som är normalt (adekvat) att känna i min situation som nybliven tvåbarnsmamma och vad som varit mer än normalt.

Efter vårt samtal igår kände jag starkt att det är mycket tack vare den kontakten som jag har börjat öppna upp på riktigt för att bearbeta mina upplevelser från min egen uppväxt. Att jag från vecka till vecka har fått prata om saker som har kommit upp. Som jag minns och som jag undrat över om det är normalt. Eller bara att jag märkt att jag blivit påverkad av det.

Vi sammanfattade tiden tillsammans. Hon påminde om vad som varit återkommande.
* Rädslan att bli övergiven och lämnad
* Våga be om hjälp
* Att våga stanna kvar i relationer

Det där med att stanna kvar i relationer är verkligen ett tema i mitt liv. Oavsett det varit vänner eller pojkvänner. Relationen till familjen är väl inte heller den varmaste kanske och jag har blivit duktig på att hålla distansen.

Det har såklart mycket med min uppväxt och känslan att bli övergiven som liten att göra. Det har jag förstått länge. Men jag har inte förstått hur jag ska komma vidare. Jag har inte bearbetat det på riktigt.

Igår kom ytterligare ett minne upp när vi pratade. Mamma glömde bort mig dagen som jag slutade 9:an. Vi skulle ha firat. Som vi gjort när brorsan slutat densamma några år tidigare. Och hon kom inte hem från jobbet. Jag fick ringa och fråga vart hon var. Jag minns egentligen inte vad som hände sen, men att jag var besviken minns jag starkt.

Nu låter det kanske som jag ska sluta bearbeta det som påbörjats, eftersom det var sista mötet igår... Det ska jag inte. Tror egentligen bara att det här varit början till att öppna upp på riktigt. En gång för alla. På ett djupare plan.

För idag ska jag träffa en annan psykolog. Jag kallar henne Anna. Henne ska jag träffa två gånger i veckan. En gång själv och en gång i grupp. Jag ska alltså påbörja ytterligare en eller flera relationer. Få förtroende för och släppa inpå livet. Skit vad jobbigt! Börja om från början, igen.

Kan jag inte bara ta ett piller så är allting bra sen. Okej?

Söker svar och förklaringar

Jag var på väg att radera ett inlägg som jag tidigare skrivit men inte publicerat. Läste igenom och det står ändå för så mycket av där jag är just nu och som jag är på väg in i att bena ut och hitta svar till så jag publicerar det ändå...

---------------------
Jag har alltid sökt.
Letat mig fram.
Provat än det ena, än det andra.

Idrott, jobb, kompisar, vänner, pojkvänner, hobbys.
Allt är bra ett tag.
Sen händer något. Vet inte riktigt vad.
I vissa fall handlar det om att jag tröttnat.
I andra att andra tröttnat på mig. Kanske.

Jag har svårt att hitta ro.
Veta vad jag vill. Att trivas i längden.
Att hitta vem som är jag. På riktigt.
Och att stå för vem jag är. På riktigt.
Det kanske inte är så konstigt i och för sig med tanke på det här inlägget.

Oavsett skäl gör det att jag börjar om på nytt.
Hela tiden.
Eller känner att jag inte passar in.
Inte hör hemma.
Någonstans.
Det mesta är bra, ett tag. Sen vill jag bort.
Göra något nytt. Vara någon annanstans.

Tidsperspektivet är olika för olika områden.
Olika perioder.
Vissa saker kommer och går.
Vissa vänner likaså.
Tack för att du finns med mig nu!!

Nu har jag familj och barn.
Och måste stanna.
Måste göra vad jag kan för att hitta rätt.
En gång för alla.
Om jag skulle lämna blir allting lika ändå.
Så småningom.

Som jag undrar varför jag är som jag är.
Varför jag är den jag är.

Letar skäl.
Letar ursäkter.
Letar förklaringar.

Undantryckt ilska

Jag hade affektkramper när jag var liten.
Affektkramper kan du läsa om och här. Eller så kan du söka på google.

Någonstans läste jag att det är vanligast mellan 1-4 års ålder. I den sk trotsåldern.

Psykologen blev lite förvånad när hon hörde att jag hade det så tidigt som redan innan ett års ålder. Vi pratade en del om hur det såg ut i familjen vid den tiden. Jag kommer såklart inte själv ihåg men jag kan tänka mig att det inte var toppen. Två barn inom lite mindre än två år och ett år senare var separationen mellan mina föräldrar ett faktum. Tror inte det var bråk hemma, men kanske fanns det inte så mycket ork och tid att se oss båda.

Affektkramper förklaras bero på en omognad i nervsystemet. Psykologens svar var något i stil med:
"Om man inte kan förklara varför det uppstår på något annat sätt så är det klart att det är lättare att säga att det beror på en omognad. Men jag tror det hänger ihop med hur det ser ut runt omkring. Jag tänker att kropp och själ hänger ihop."

Jag är benägen att hålla med, lekman som jag är. Ilska har nämligen varit ett genomgående tema längre upp i åldrarna för mig. Jag minns tillfällen då jag fick ursinniga utbrott och förstörde saker hemma. Jag och min bror bråkade rätt mycket. Hårdhänt och jag hade inte en chans emot honom.
Utöver detta var jag ett "halsbarn" med återkommande halsflussar och halsinfektioner.

I Louise L. Hays bok "Du kan hela ditt liv" under halsproblem står det så här under trolig orsak;
Oförmågan att tala och stå för sig själv. Nedtryckt ilska. Kvävd kreativitet. Att vägra ändra sig.

På halsböld står det än mer träffande: En stark tro på att man inte kan tala i egen sak och be om det man behöver.

Att våga be om hjälp är bara en av de återkommande sakerna jag pratat om hos psykologen... En annan är att jag blir så arg och pendlar så i mitt humör...

Jag blev förstås äldre och lärde mig som så många andra "duktiga flickor" att inte visa att jag var arg. Det var väl inte okej antar jag. Kan inte heller minnas att min mamma visade det. Hon har gått undan och så har jag märkt att hon varit ledsen istället. Minns henne inte som lycklig. Och jag minns inte att vi hade kul och skrattade ihop.

Tack och lov vet vi mer om uppfostran idag. Bekräfta känslan hos barnet. Oavsett glädje, sorg eller ilska. Det är okej att vara arg. Däremot är det inte okej att göra vad som helst när man är arg. Att vara arg är aldrig fel.

Jag är glad att jag har den vetskapen nu och hoppas att jag kan hjälpa mina barn att leva med alla sina känslor. Och att jag själv kan komma igenom mina lager och släppa taget.

Aldrig var jag bra nog

Att bli förälder har ställt många saker på sin spets.
För mig blev det verkligen inte som jag trott.
Det är så mycket tuffare än jag någonsin kunde föreställa mig.

Varför sa ingen det?

Klart att jag förstod att det skulle bli mycket jobb.
Och att konflikterna i perioder skulle fresta på.
Men att det skulle bli en sådan mental resa.
Det var jag långt ifrån förberedd på.

Kanske ligger det i min natur.
Kanske finns det i mina gener.
Kanske är det mina samlade erfarenheter.

Psykologer har undrat över min familjs bakgrund.
Depressioner, ångest och självmord.
Hur mycket går egentligen i arv?
Hur mycket är det miljön vi växer upp i?

Jag tror att det är en blandning av arv och miljö.
Utifrån har min miljö sett väldigt bra ut.
Bortsett avsaknaden av den manliga förebilden.

Inifrån var det inte lika bra. För mig.

En syskonrelation full med bråk.
Bråk där jag kastades in i väggar och garderobsdörrar.
Jag var så mycket mindre. Så mycket svagare.

Vi växte och handling övergick till ord.
Jag var för liten, för svag och för dålig helt enkelt.
Ett minne har jag då mitt stora syskon faktiskt skyddade mig.
Det är nog allt, tror jag.
Minnena från alla andra tillfällen är så många fler.

Vart var min mamma då undrar jag nu?
Vad var hon så upptagen med så att hon inte såg?
Var det inte hennes uppgift att hjälpa oss igenom bråken?
Att säga förlåt och bli sams?

Kanske var hon upptagen med sitt eget dåliga samvete.
Att inte räcka till.

För jag räckte minsann aldrig till.
Åt jag för lite skulle jag äta mer.
Åt jag för mycket skulle jag äta mindre.
Klippte jag mig, var jag finare innan.
Jag höll inte ton eller takt när vi sjöng.
Listan kan göras lång.

Aldrig var jag bra nog.

Gissa vad det är jag får kämpa med som förälder?

Kvävande krävande närhet

Psykologbesök idag. Välbehövligt.

Blev uppmärksam på ett tydligt mönster hos mig själv.

Har inte sett sambandet förrän nu.

Mitt flyktmönster och känslan av kvävande närhet.

När allt blir för jobbigt vill jag fly.

Vara för mig själv.

Få egen tid.

När något kommer allt för nära slår jag det ifrån mig.

Längre bort. Distans.

Flykt.

Pratade om min känsla för 20 år sen.

När jag skulle finnas till hands och stötta.

Fast jag själv bara var barn.

Psykologen satte plötsligt ord på det.

Jag visste att hon hade rätt.

Det brände i bröstet.

Tårarna väntade på att släppas fram.

Höll dem inne. Igen.

Inte likt mig.

Självklart är det så det är.

Närhet har för mig varit både krävande och kvävande.

Jag hade ingen annan än mamma.

Om jag sa "Nej, jag vill inte lyssna"

vart skulle jag vända mig då?

Vem ville ha mig då?

Hon levde ensam.

Ingen man var bra nog.

Behövde väl bli bekräftad och känna närhet.

Det fick bli min uppgift.

Men var det verkligen mitt ansvar?

Minnen kommer åter

Jag läser om en familj vars liv just har slagits i spillror. Deras son och lillebror omkom i en tragisk olycka för en vecka sen.

Tårarna är nära men vågar sig inte ända fram. Känner sorgen innanför bröstet. Min sorg.

Plötsligt är jag tonåring och precis hemkommen från en två veckors semester med kompisar. En resa där jag hela sista veckan kände att något inte stämde. Det var en sån liten detalj som att jag ringde min mamma på hennes födelsedag och hon inte var hemma. Något var fel. Jag visste inte hur fel.

Hon hämtade mig på flygplatsen. Men varför var min bror med? Han kunde väl ha kommit själv om hon inte orkade köra mitt i natten. Hon sa inget, men betedde sig så konstigt. Jag visste att något hänt. Men ingen sa något. Förvirrad sa jag hejdå till mina kompisar. Det blev ett konstigt avslut. Inte alls ett så där glatt avslut med "WOOW, fan va bra vi haft det." Jag undrade bara vad det var som var fel.

På vägen ut möter jag en av min mammas syskon. Men va nu? Ännu märkligare. Och så säger hon det ofattbara. Min kusin är död. Mörker. Det isar i hela kroppen och jag förstår inte vem. Jag har ju fler kusiner.

Vi sätter oss i bilen och mamma berättar.

Någonstans där börjar det.

Något i mig brister.

Jag blir arg.

Besviken.

Varför fick jag inget veta?

Varför ringde ingen mig?

Det hade ju gått en hel vecka.

En vecka av bearbetning, samtal och möten.

Möten och bearbetning som jag aldrig fick.

Som jag behövt för att förstå.

Förstå varför. Varför valde hon den utvägen?

Varför sa jag det där om blodpuddingen sista gången vi sågs?

Nu förväntades jag att lyssna.

Att stötta.

En mamma som fått vara den starka under veckan som gått.

Som fått vara syster till mamman som förlorat sitt barn.

Med sina egna barn på andra sidan jorden.

Själv ville jag fly!

Jag var så arg och besviken.

Arg på min kusin som valde en sån utväg.

Besviken för att jag inget fått veta.

Ledsen för att hon tog min väg.

Nu kunde jag aldrig gå samma väg.

Jag förstod vad det gjorde med dem som var kvar.

Jag lyssnade för att jag inte kunde annat.

Men själv var jag tyst.

Fick frågan hur jag mådde, men hade inget svar.

Jag flydde till samtalen med min pojkvän som opassande nog låg i lumpen hundra mil bort.

Plötsligt idag, 20 år senare, kommer bilder upp om promenaden vi gick han och jag, när jag berättade hur jag kände.

Att jag hade velat detta.

Att jag kände mig pressad av min mamma.

Att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Om hur dåligt jag mådde.

****************

Någonstans här vände det.

Jag började förstå hur dåligt jag mådde.

Jag förstod att så här ville jag inte fortsätta leva.

Jag ville ha något annat.

Men vad?

Hur?

Jag kunde inte prata hemma.

Säga hur illa det var.

"lilla gumman hit och lilla gumman dit"

Så jag stängde in känslorna ett tag till.

Ett år senare flyttade jag hemifrån.

Klippte navelsträngen.

Då började min bearbetning.

Jag hittade mannen som jag valde till att bli min "pappa".

Min pelare och vän.

Med hans hjälp tog jag mig sakta sakta framåt och igenom.

Amning ger depression?

Hörde igår att en grannfamilj ska skiljas. De har ett barn som är lite yngre än vår äldsta. Känner dem för lite för att ha någon åsikt eller veta vad som är anledningen. Barnen gick på samma dagis en period och vi har träffats en del i lekparken och pratat.

Blev lite nedstämd när jag hörde det även om jag vet att det ibland är den enda lösningen. Jag vet ju inte varför och vad de gjort för att lösa det, eller om viljan och orken fanns att fortsätta tillsammans.

Jag är själv skilsmässobarn (var bara 2,5 med 2 år äldre bror när våra föräldrar skildes). Pappa flyttade rätt snart till annan stad. Det var ju så det var på 70-talet. Hans nya hade egna barn och han valde deras närhet framför oss. Åtminstone är det så jag ser det. Att han valde bort sina egna barn. Men så är det så han har levt sitt liv. Utan ansvar för något egentligen.

Att höra att de ska skiljas påverkar mig då jag själv inte trivs som det är just nu. Samtidigt vet jag inte riktigt vad som är det riktiga skälet till att det är så. Något saknas i alla fall och jag har som alltid svårt att acceptera det kortsiktigt. Jag vill ha en förändring nu. På en gång. Och så är det inte så det fungerar. Det tar tid. Vi måste börja ge näring också, inte bara vattna för överlevnad.

Som alltid blir det bättre när vi börjar prata med varandra och jag talar om hur jag tänker och inte bara håller det inom mig. Plus att jag mer och mer inser att det finns saker jag själv kan (och måste) göra kortsiktigt för att se om det kan påverka hur jag mår.

En sak är att ta reda på hur stor inverkan amningen har på mig. Minns att jag märkte stor skillnad bara en vecka efter att jag slutade förra gången. Men kopplade ändå inte ihop det med min dåvarande depression. Kanske är det dags att göra den kopplingen och sluta... Känns samtidigt som ett stort steg att sluta. Den här gången fungerar det ju och jag tycker t.o.m att det är rätt mysigt. Det är enkelt, går fort, inget meck och jag har det alltid med mig.

Men är baksidorna för många?

Janusmammans första inlägg

Så blev det en ny blogg ändå. En anonym den här gången. En där jag väljer vem jag vill bjuda in. Eller så kanske du hittar hit av andra skäl.

Det händer saker i mig just nu som jag inte orkar prata om. Som jag behöver skriva om. Jag gillar att blogga och att andra kan läsa vad jag skriver. Men det finns några personer som jag helst inte vill att ska läsa det jag just nu behöver skriva om. Egentligen kanske bara en person. Mamma. Jag känner att jag behöver förklara mig för henne när jag skriver om saker som är jobbiga. Att jag inte bara kan vara den jag är med alla mina tankar och funderingar. Och det är inte vad jag behöver i det här läget.

Nu är det dags att börja bearbeta mina upplevelser kring att bli förälder. Med en förlossning som blev allt annat än en dröm. I alla fall inte en bra dröm. Om att bli gravid igen och sen att bli tvåbarnsmamma. Till det ska jag sen också räcka till som fru till min man. Den delen får absolut minst plats av alla just nu. Säkert på både gott och ont. Just nu känns det mest som på ont.

Jag tror att jag kommer använda denna blogg som ett sätt att bena ut alla känslor från det att mitt första barn föddes. Det är snart tre år sen.

Jag blir ofta hjälpt av att läsa om andra i liknande situation. Kanske finns det fler än jag som inte heller orkar prata om det. Som har behov av att läsa och diskutera sina upplevelser. Jag har svårt att förklara mina känslor för andra. För att det är tabu. Sånt man bara inte säger till vem som helst.

Tankar som "jag önskar att jag inte fått mitt barn, för då hade jag aldrig behövt må så här dåligt".

Såna tankar levde jag med hela mitt första år som mamma. I torsdags väcktes dem till liv igen. Och känslorna med dem.