Dåligt med luft

Har varit hos ett par av barnens kusiner i helgen. Kusinerna är betydligt äldre än våra barn, men långt ifrån vuxna. Det är något som inte stämmer med den yngsta vilket är lite sorgligt. Samtidigt får jag inte luft när jag är där. Och inte lillkillen heller. Stortjejen däremot, hon tycker nog inte ens att hon blir sedd istället.

Kusinen är som ett plåster på lillkillen. Stortjejen vill leka med kusinen och blir inte alls sedd så länge lillkillen är vaken.

Istället för att njuta av att få slappna av och att någon annan kan leka och gulla med honom ett tag blir jag bara stressad och bevakande istället. Jag hinner inte ens ge honom mat innan kusinen står där med utsträckta armar för att ta honom.

Det är väl kanske något med den där kvävande och krävande närheten. Jag är inte alls van vid den på det där sättet. Det blir bara för nära. Önskar att jag kunde slappna av. Och släppa in.

Kommer mig inte för

Jag har en massa saker jag tänker på som jag både vill och behöver skriva om. Tror jag i alla fall. Men jag kommer mig liksom inte för.

Några av sakerna är dessa,
Hur mycket ska jag blogga om, här eller på annan plats?
Bearbetningen med psykologen
Mitt flyktmönster
Mina tankar och känslor kring barnen
Och min egen uppväxt

En anledning att det inte blir något av något någonstans är att lilla bebisen har bestämt sig för att det är en smart idé att sova korta stunder bara. Särskilt på dagen. Då räcker det med en halvtimme i taget tydligen. Och sen när inte uppmärksamheten är total så låter han så högt och argt som han kan, utan att skrika. Men det går rakt in i min hjärna och stör hur som helst. När båda barnen sen väl somnat på kvällen är jag så trött så jag slocknar i soffan. Eller har åtminstone ingen som helst ork att ens sätta på datorn.

Nu är det surt här intill igen. Och dagis väntar. Snart är det helg, då kanske jag kan få en stunds ledigt...

Kvävande krävande närhet

Psykologbesök idag. Välbehövligt.

Blev uppmärksam på ett tydligt mönster hos mig själv.

Har inte sett sambandet förrän nu.

Mitt flyktmönster och känslan av kvävande närhet.

När allt blir för jobbigt vill jag fly.

Vara för mig själv.

Få egen tid.

När något kommer allt för nära slår jag det ifrån mig.

Längre bort. Distans.

Flykt.

Pratade om min känsla för 20 år sen.

När jag skulle finnas till hands och stötta.

Fast jag själv bara var barn.

Psykologen satte plötsligt ord på det.

Jag visste att hon hade rätt.

Det brände i bröstet.

Tårarna väntade på att släppas fram.

Höll dem inne. Igen.

Inte likt mig.

Självklart är det så det är.

Närhet har för mig varit både krävande och kvävande.

Jag hade ingen annan än mamma.

Om jag sa "Nej, jag vill inte lyssna"

vart skulle jag vända mig då?

Vem ville ha mig då?

Hon levde ensam.

Ingen man var bra nog.

Behövde väl bli bekräftad och känna närhet.

Det fick bli min uppgift.

Men var det verkligen mitt ansvar?