Restriktiv glädje...

Jag har, återigen, blivit svidande medveten om min första förlossning. På ett sätt jag inte alls gillar.

En vän har precis fått sitt första barn. Mindre än ett dygn efteråt är hon hemma igen. Med man och barn. Allt har gått kanon...

Min första reaktion var att det inte kunde stämma. Egentligen skickade hon det nog från bb och mobilen till FB. "För så tidigt får man inte vara hemma när man precis fött sitt första barn. Jag var inte hemma så tidigt ens efter andra. Och då var vi ändå hemma knappt 36 timmar efter, vilket jag tyckte var snabbt. Nu menar jag inte att det är något att sträva efter att komma hem tidigt. Det kan vara rätt skönt att vara kvar också, för att slippa fixet som blir så fort man kommer hem. Allt annat runt omkring som man slipper så länge man är kvar på bb.

När jag sen förstod att de faktiskt ÄR hemma ville jag inte tro på det. Vill inte acceptera. Acceptera att det kan gå så bra för andra. Att det bara är orättvist. Vi bor rätt nära och jag såg henne på håll idag. Jag hade lätt kunnat gå dit och gratulera och istället hittade jag mig själv lite sådär lagom gömd så att hon inte skulle se mig. Eller att jag åtminstone inte röjde mitt eget gömställe.

Min egen alldeles för smärtsamma upplevelse kom på tok för nära igen och jag pallar inte att ärligt visa min glädje för deras skull. Just nu.

Makens kommentar på mina tankar var "Men hon har väl ändå haft ett rätt tufft liv". Som att hon var värd att detta skulle gå bra i alla fall. Och det är väl klart att jag också unnar henne det. Ändå finns en känsla därinne att det är så satans orättvist. Kan ingen annan också få det sådär så att de förstår hur det kan vara.... Eller nåt.

Just nu måste jag nog bara få gömma mig själv och mina tankar och känslor ett par dagar. Trodde det var de nyförlösta som behövde tid. Men inte i det här fallet. Nu är det jag som behöver det.

Snart har det gått tre år sen min värsta mardröm någonsin. Trodde att jag kommit längre än så här. Tydligen inte.

Stolthet är absolut en känsla jag inte hyser för dessa tankar. Absolut inte! Det känns riktigt pissigt att vilja gömma mig och inte våga möta dem i deras lycka. Tids nog ska jag göra det. Det finns till och med en liten present förberedd här hemma.

Söker svar och förklaringar

Jag var på väg att radera ett inlägg som jag tidigare skrivit men inte publicerat. Läste igenom och det står ändå för så mycket av där jag är just nu och som jag är på väg in i att bena ut och hitta svar till så jag publicerar det ändå...

---------------------
Jag har alltid sökt.
Letat mig fram.
Provat än det ena, än det andra.

Idrott, jobb, kompisar, vänner, pojkvänner, hobbys.
Allt är bra ett tag.
Sen händer något. Vet inte riktigt vad.
I vissa fall handlar det om att jag tröttnat.
I andra att andra tröttnat på mig. Kanske.

Jag har svårt att hitta ro.
Veta vad jag vill. Att trivas i längden.
Att hitta vem som är jag. På riktigt.
Och att stå för vem jag är. På riktigt.
Det kanske inte är så konstigt i och för sig med tanke på det här inlägget.

Oavsett skäl gör det att jag börjar om på nytt.
Hela tiden.
Eller känner att jag inte passar in.
Inte hör hemma.
Någonstans.
Det mesta är bra, ett tag. Sen vill jag bort.
Göra något nytt. Vara någon annanstans.

Tidsperspektivet är olika för olika områden.
Olika perioder.
Vissa saker kommer och går.
Vissa vänner likaså.
Tack för att du finns med mig nu!!

Nu har jag familj och barn.
Och måste stanna.
Måste göra vad jag kan för att hitta rätt.
En gång för alla.
Om jag skulle lämna blir allting lika ändå.
Så småningom.

Som jag undrar varför jag är som jag är.
Varför jag är den jag är.

Letar skäl.
Letar ursäkter.
Letar förklaringar.

Att stänga av och stänga ute

Jag märker att jag börjar stänga av igen.

Jag har skrivit lite om mitt flyktmönster tidigare. Men långt ifrån hela bilden har blivit klar. Inte ens för mig är den det.
Ska se om jag kan förtydliga den lite här.

Ända jag var liten har jag provat på saker, en period, tills jag tröttnat. Åtminstone är det vad tror har varit anledningen.
Det har varit alltifrån idrotter till andra hobbys. Pingis, handboll, fotboll, gymnastik, dans, balett, slalom. Teckning, foto, oljemålning. You name it.

Med jobb och utbildning har det nog varit lite samma sak. Gjort en sak ett tag. Tills jag tröttnat. Och börjat om på nytt på annat håll. Eller tills jag fått nya uppgifter och arbetet sett helt annat ut än det gjort när jag börjat. Ibland till det bättre. Ofta i en riktning som jag själv inte valt på förhand som jag i slutänden känt varit på tok fel. Då har jag dragit vidare. Igen.

På vänfronten börjar jag inse att jag nog har samma mönster även där. Jag har lätt att skapa relationer, träffa nya människor och lära känna. Gå in på djupet (åtminstone har jag trott det). Men det är få personer som hänger kvar från förr. Väldigt få. Kontakten finns kvar, javisst. Men mer platonisk än på något djupare plan. Sen finns det några som finns kvar på djupare plan, som hänger sig kvar. Mer om det i ett annat inlägg... (häng kvar, pleassse)

De senaste åren när jag haft det extra tufft har jag ibland medvetet valt att inte träffa folk mer än när jag verkligen själv väljer det. I perioder har det varit jobbigt att ens gå ut och träffa grannfolket, för jag har inte orkat behöva förklara hur jag mår. Visst, jag har ingen redovisningsplikt inför någon. Men jag är också en person som är usel på att ljuga och säga att allt är bra när det inte är så.

Ganska många gånger har jag funderat på varför det är så här i mitt liv. Varför jag har det mönstret. Varför jag inte går på djupet. Eller varför jag inte intresserar tillräckligt. Eller är det något jag signalerar? Kanske ser det likadant ut i andras liv, fast jag tror att andra har det annorlunda (läs bättre). Mitt skadade jag tror såklart att det är mig det är fel på ;-).

Nu när jag börjar se mönstret tydligare har jag också börjat kunna iaktta mig själv lite grann utifrån. Och jag märker att jag är på gång igen.

En vän som jag känt i några år. Vi fann varandra på ett djupare plan för ett par år sen och nu märker jag att jag börjar stänga av. Jag orkar inte ta in henne och hennes vänskap. Det blir för mycket. Samtidigt kan jag inte uttrycka det i ord utan låter det pågå. Vilse som jag är. Och det här är inte första gången det händer.

Varför gör jag såhär? Vad står det för?
Det verkar hänga ihop med när det blir för nära, för tight och för mycket, som jag slår av på takten.
Vad beror det på och vad ska jag göra för att komma igenom?
Jag känner mig otrevlig och blir rätt ensam i längden på det hela taget. Samtidigt som jag har en massa personer i mitt nätverk. Men det kanske är precis vad det är också. Ett nätverk istället för vänverk...

Kvävande krävande närhet

Psykologbesök idag. Välbehövligt.

Blev uppmärksam på ett tydligt mönster hos mig själv.

Har inte sett sambandet förrän nu.

Mitt flyktmönster och känslan av kvävande närhet.

När allt blir för jobbigt vill jag fly.

Vara för mig själv.

Få egen tid.

När något kommer allt för nära slår jag det ifrån mig.

Längre bort. Distans.

Flykt.

Pratade om min känsla för 20 år sen.

När jag skulle finnas till hands och stötta.

Fast jag själv bara var barn.

Psykologen satte plötsligt ord på det.

Jag visste att hon hade rätt.

Det brände i bröstet.

Tårarna väntade på att släppas fram.

Höll dem inne. Igen.

Inte likt mig.

Självklart är det så det är.

Närhet har för mig varit både krävande och kvävande.

Jag hade ingen annan än mamma.

Om jag sa "Nej, jag vill inte lyssna"

vart skulle jag vända mig då?

Vem ville ha mig då?

Hon levde ensam.

Ingen man var bra nog.

Behövde väl bli bekräftad och känna närhet.

Det fick bli min uppgift.

Men var det verkligen mitt ansvar?