Arg och besviken

Länge sen jag skrev nu.

Det har varit rätt bra och jag har inte kunnat formulera riktigt vad jag har funderat över. Eller så har jag varit för trött och haft för ont om tid för att ta tag i det när behovet funnits.

Nu finns behovet och jag har skapat ett utrymme för att få möjlighet att skriva. Jag rymde hemifrån några timmar. Fredag och helg och allt. Orkade bara inte vara hemma.

På ett sätt mår jag mycket bättre nu. Den största oron och ångesten över barnen har lagt sig och bortsett från konflikterna så tycker jag att vi har det bra tillsammans. Både med vilddjuret och minstingen.

På ett annat sätt går jag mest omkring och är arg. Arg på henne. Och arg på gubben. Kanske mest av allt arg på mig själv för att jag inte bara kan släppa skiten och gå vidare. För vad tjänar ilskan till egentligen?

Jag håller på och avslutar behandlingen tillsammans med minstingen och det skapar många samtal kring avsked och avslut. Hur vi känner inför avsked och hur vi hanterat det tidigare i livet.

Jag har många gånger funderat över min egen känslokyla vid längre avsked. Som när jag slutat skolan, skiljs från vänner för lång tid framöver eller liknande farväl. En annan sak har det förstås (?!) varit vid avsked i en kärleksrelation. Om han gjort slut har jag haft ett stort behov att förstå och har varit förkrossande ledsen. Länge. Och inte kunnat släppa det innan jag förstått.
Nu blir det tydligare för mig varför jag funkat så. Både med känslokylan och behovet av förklaringar.

När jag var liten fick jag ingen förklaring. Sannolikt var hon för uppe i sina egna känslor för att fatta att vi barn tog skada över att han plötsligt en morgon bara var borta utan att säga hejdå. Och att jag fick förklaringen till att det var för att jag mådde dåligt. Jag har sen under alla år gått och känt att hon fick avstå sin passion i livet för min skull. Och tagit på mig ansvaret för det. Ingen lyfte tyngden från mina axlar. Inte ens nu när jag frågat så lyfts den av. En annan förklaring ges bara. Fortfarande med skygglapparna på.

Jag har sen förträngt alla händelser runt omkring det för jag minns inget alls. Inte när det var, hur jag mådde eller vad som hände runt omkring. Trots att jag måste ha varit runt nio. Minns bara att han var borta.
I veckan när vi pratade avsked i gruppen kröp det i kroppen när jag insåg vilka känslor som kom upp inom mig. Och stoppade snabbt undan dem igen.

Ilskan över henne kom tillbaka och jag kan inte förstå hur någon som är runt 40 med barn som är runt tio tolv år kan vara så oförstående och inte hjälpa sina barn i deras sorg och frågor. Brorsan tog det nog annorlunda tror jag. Men vi har aldrig pratat om det så jag har egentligen ingen som helst aning. Vi pratar aldrig om något av värde.
Inte gör jag det med henne heller numera. Jag orkar inte. Det är alldeles för lågt i tak för att kunna gå in på kärnan i alltihopa.

Snart brister jag och jag vet inte hur jag ska ta upp det. Att växa upp och inte känna mig sedd eller att någon lyssnat på mig gör att jag är otroligt känslig för liknande upplevelser i min relation.
Till på köpet har jag haft den dåliga smaken att gifta mig med en gubbe i samma stjärntecken som båda mina föräldrar. Plus "pappan" som försvann.

Det finns förstås en anledning till det. Men jag blir tokarg när jag upplever att han inte lyssnar och inte uppmärksammar mig och hur jag mår. Jag blir som en ilsken tonåring. Om ens så gammal. Eller när jag han är oflexibel och inte fattar att livet med två barn innebär ständiga förändringar. Med kort varsel.

När behandlingen med både liten och stor är över är det vår tur. Vår tur att ta tag i vår relation så att vi kan bygga upp oss igen efter åren med småbarn, depression och ångest.
Jag hoppas innerligt att vi kan bygga upp den där känslan av förståelse och uppskattning för varandra som finns i grunden mellan oss. Och att vi båda är villiga att se verkligheten och ta tag i det. För just nu tycker jag att vi är rätt långt därifrån.

Eller så är det mens på gång eller nåt.

Ska jag säga hur det verkligen är...

Då skulle det låta ungefär såhär:

Jag är en trött, sliten, trött tvåbarnsmorsa som (ja, se, jag kan inte ens minnas vad jag skrev två ord tidigare...) undrar varför det blev så här och hur fan jag ska komma ur det.

På bloggen (nej, inte här) håller jag masken uppe. Mycket för att hon läser. Och han. De som varit med från början och som jag klandrar för mycket. Samtidigt vet jag (logiskt) att de gjorde så gott de kunde. Men va fan hjälper det när det blev så här för mig.

Undrar (och inser) att det är mer än självklart att det blivit så sjukt jobbigt för mig att bli förälder. För om det är som psykologerna säger så föds vi in i föräldraskapet som vi själva kom till livet. Ungefär eller nåt sånt.

Mycket har sopats under mattan och jag förstår nu att det är en anledning till att jag känner mig så förvirrad och varken vet vem som är jag eller vad jag vill.

Det senaste är att hon vill skydda mig från att se min nästan hundra år gamla mormor. För hon har blivit så gammal förvirrad och insjunken och bryr sig inte längre om något. Hur tänker hon att det ska bli när hon själv blir gammal? Ska vi inte ta hand om henne då, för att inte se hur hon blir när hon blir riktigt gammal?
Ålderdomen är ju något naturligt och om jag som vuxet barn ständigt ska bli skyddad från verkligheten, hur ska jag någonsin få lära mig hur världen och livet fungerar?

Idag kom frågan upp inom mig hur anknytningen till min mamma var när jag kom till världen. Och skulle jag fråga så klampar jag väl på en öm tå och får sen höra att vi ska jobba på vår relation här och nu och lägga det gamla bakom oss.
Det är det mest förvirrande av allt. Sen hon berättade att det var det hon önskade har hon inte på något sätt fört det på tal. Det är bara hur är det med barnen och hur mår du och gubben och så.
Vad vill hon att jag ska svara egentligen? Säger jag som det verkligen är så blir det ju ett himla ståhejande och ojande och ömkande. Och det orkar jag verkligen inte med.

Så jag gör väl som jag har blivit lärd antar jag. Undanhåller och skyddar för jag orkar inte med diskussionerna som följer sen.

Hejohå, vilket bra föredöme jag är för mina egna barn nu då...

Återvändsgränd

Att bli mamma har för mig inneburit en mycket större utmaning än jag trodde att det var. Jag levde inte i någon romantiserad bild av att det skulle vara lätt att ha barn och att uppfostran och trots var en lätt match. Jag förstod att det inte bara skulle räcka med att vara kärleksfull, konsekvent, flexibel, uthållig och allt det där andra som behövs.

Det jag inte hade fattat var att det skulle innebära en sån uppgörelse med min egen barndom. Den som jag tycker att jag jobbat skiten ur redan. Många gånger om.
Jag har tragglat i terapi, på kurser, skrivit och pratat. I snart 20 års tid. Om jag bara ska ta med tiden sen jag på rent professionell väg började bearbeta den.

Nu har det tagit helt nya proportioner och jag vet varken ut eller in. Det är som jag kommit in i en återvändsgränd.

Jag är skilsmässobarn. Gånger två. Mina biologiska föräldrar skilde sig tidigt. Mamma hade en ny man under några år runt lekistiden. Under helger och lov var vi en storfamilj på fyra barn och två vuxna. Plötsligt en dag var han borta. Syskonen likaså.

Sen jag fått barn har jag kommit närmare allt det där som hände. Inte bara med den nya mannen som plötsligt försvann. Allt annat har också kommit närmare. Min äldsta är i åldern jag själv var när vi gick från familj till att vara tre. Mor, bror och jag.

Pappa har jag bearbetat åren igenom och honom känner jag nog att jag faktiskt också HAR bearbetat. Jag kan förstå och acceptera. Även om jag tycker att han kunde ha gjort annorlunda. Men det är inte längre infekterat. Jag blir inte längre ledsen som jag blivit förr när det gäller honom.

Nu gäller det Mor. Vi verkar vara i den stora uppgörelsens tid. För att jag ska bli hel bearbetar jag vad jag själv gått igenom. Hos psykologerna kommer frågan ibland upp hur det skulle vara om jag frågade henne. "Det skulle inte gå", blir alltid mitt svar. Då sårar jag henne, igen, och allt blir bara värre.
Andra kan tycka att jag ska lämna ansvaret till henne att ta hand om sitt eget. Och så borde det ju vara. I vår relation är det inte så.

Jag kan inte gå tillbaka till källan för att hitta ledtrådarna.
Ändå har vi just nu hamnat där. Hon ställde en fråga på sin spets och fick svar på tal. Lugnt och sakligt. Jag fick bekräftat att det jag totat ihop i min barndoms fantasier stämde. Någonstans där trampade jag på en öm tå, för sen kom vi inte längre.
"Det som hänt kan inte göras ogjort" och "Ska vi komma längre än så här behöver vi hjälp utifrån" (som när jag bejakar bara slås bort med, vi får väl se).

Hur vore det med ett "Jag förstod inte hur det påverkade er"? Eller "Jag gjorde så gott jag kunde, jag visste inte bättre då."
Eller bara ett enkelt "Förlåt"

Istället förväntas jag lägga det gamla bakom mig och att vi ska jobba på vår relation här och nu.
Hur gör jag det när relationen här och nu är baserad på det som var då?
Hur kan ett sår läka om man inte rensar bort smutsen under ytan först?

Jag har hamnat i en återvändsgränd.
Jag VET att hon måste ta hand om sitt eget och själv ta ansvar för att hon mår bra. Och ändå är det så många saker jag skulle behöva göra för mig själv nu som bara skulle göra ont värre.

Jag blir inte fri om jag inte får förstå vem jag är.

Restriktiv glädje...

Jag har, återigen, blivit svidande medveten om min första förlossning. På ett sätt jag inte alls gillar.

En vän har precis fått sitt första barn. Mindre än ett dygn efteråt är hon hemma igen. Med man och barn. Allt har gått kanon...

Min första reaktion var att det inte kunde stämma. Egentligen skickade hon det nog från bb och mobilen till FB. "För så tidigt får man inte vara hemma när man precis fött sitt första barn. Jag var inte hemma så tidigt ens efter andra. Och då var vi ändå hemma knappt 36 timmar efter, vilket jag tyckte var snabbt. Nu menar jag inte att det är något att sträva efter att komma hem tidigt. Det kan vara rätt skönt att vara kvar också, för att slippa fixet som blir så fort man kommer hem. Allt annat runt omkring som man slipper så länge man är kvar på bb.

När jag sen förstod att de faktiskt ÄR hemma ville jag inte tro på det. Vill inte acceptera. Acceptera att det kan gå så bra för andra. Att det bara är orättvist. Vi bor rätt nära och jag såg henne på håll idag. Jag hade lätt kunnat gå dit och gratulera och istället hittade jag mig själv lite sådär lagom gömd så att hon inte skulle se mig. Eller att jag åtminstone inte röjde mitt eget gömställe.

Min egen alldeles för smärtsamma upplevelse kom på tok för nära igen och jag pallar inte att ärligt visa min glädje för deras skull. Just nu.

Makens kommentar på mina tankar var "Men hon har väl ändå haft ett rätt tufft liv". Som att hon var värd att detta skulle gå bra i alla fall. Och det är väl klart att jag också unnar henne det. Ändå finns en känsla därinne att det är så satans orättvist. Kan ingen annan också få det sådär så att de förstår hur det kan vara.... Eller nåt.

Just nu måste jag nog bara få gömma mig själv och mina tankar och känslor ett par dagar. Trodde det var de nyförlösta som behövde tid. Men inte i det här fallet. Nu är det jag som behöver det.

Snart har det gått tre år sen min värsta mardröm någonsin. Trodde att jag kommit längre än så här. Tydligen inte.

Stolthet är absolut en känsla jag inte hyser för dessa tankar. Absolut inte! Det känns riktigt pissigt att vilja gömma mig och inte våga möta dem i deras lycka. Tids nog ska jag göra det. Det finns till och med en liten present förberedd här hemma.

Smärtande kommentarer

Jag kan förstå att det är något hon säger i sin frustration för att testa vart mina gränser går. Och för att se om jag står kvar och hur jag reagerar.

Jag kan också förstå att det blir ett uttryck när hon blir arg på mig för att jag gör något hon inte gillar. Och då kan jag ta hennes kommentar även om jag inte precis säger "tack det var snällt".

Men när det kommer helt oprovocerat i ett sammanhang där allt är lugnt och skönt så värmer det inte precis i hjärtat...

"Du är inte min mamma"

Sätta bollen i rullning

Idag var mitt tredje tillfälle i gruppen med mammor och barn.
Alla tar med sig sina erfarenheter, tankar och känslor där var och en är just när vi kommer dit. Vi har alla olika erfarenheter från vårt föräldraskap. Med en sak gemensamt.

Att det inte går på räls. Att starten med barn blivit jobbig. Depression. Förlust. Osv.

Jag är en av få som har större syskon till min minsting. De flesta har bara ett barn. Mellan halvåret och året gamla.

Idag pratade vi om döden. Tungt ämne. Många känslor. Det var jag som tog upp det. Smarting... Var jag tvungen till det? Kunde jag inte ha tänkt efter lite innan och gjort det på ett annat sätt? Vid ett annat tillfälle. Smarthuvud!

Gå in på djupet, igen

Igår var sista träffen hos psykologen jag träffat sen i maj förra året. Oftast en gång i veckan.

Jag började under graviditeten eftersom jag hade panik inför förlossningen. Paniken släppte för själva förlossningen, men rädslan för tiden efteråt fanns kvar. Så jag fortsatte och det har varit en jättebra ventil. Jag har fått så mycket stöd och råd omkring hur jag ska hantera situationen. Vad som är normalt (adekvat) att känna i min situation som nybliven tvåbarnsmamma och vad som varit mer än normalt.

Efter vårt samtal igår kände jag starkt att det är mycket tack vare den kontakten som jag har börjat öppna upp på riktigt för att bearbeta mina upplevelser från min egen uppväxt. Att jag från vecka till vecka har fått prata om saker som har kommit upp. Som jag minns och som jag undrat över om det är normalt. Eller bara att jag märkt att jag blivit påverkad av det.

Vi sammanfattade tiden tillsammans. Hon påminde om vad som varit återkommande.
* Rädslan att bli övergiven och lämnad
* Våga be om hjälp
* Att våga stanna kvar i relationer

Det där med att stanna kvar i relationer är verkligen ett tema i mitt liv. Oavsett det varit vänner eller pojkvänner. Relationen till familjen är väl inte heller den varmaste kanske och jag har blivit duktig på att hålla distansen.

Det har såklart mycket med min uppväxt och känslan att bli övergiven som liten att göra. Det har jag förstått länge. Men jag har inte förstått hur jag ska komma vidare. Jag har inte bearbetat det på riktigt.

Igår kom ytterligare ett minne upp när vi pratade. Mamma glömde bort mig dagen som jag slutade 9:an. Vi skulle ha firat. Som vi gjort när brorsan slutat densamma några år tidigare. Och hon kom inte hem från jobbet. Jag fick ringa och fråga vart hon var. Jag minns egentligen inte vad som hände sen, men att jag var besviken minns jag starkt.

Nu låter det kanske som jag ska sluta bearbeta det som påbörjats, eftersom det var sista mötet igår... Det ska jag inte. Tror egentligen bara att det här varit början till att öppna upp på riktigt. En gång för alla. På ett djupare plan.

För idag ska jag träffa en annan psykolog. Jag kallar henne Anna. Henne ska jag träffa två gånger i veckan. En gång själv och en gång i grupp. Jag ska alltså påbörja ytterligare en eller flera relationer. Få förtroende för och släppa inpå livet. Skit vad jobbigt! Börja om från början, igen.

Kan jag inte bara ta ett piller så är allting bra sen. Okej?

Kommer mig inte för

Jag har en massa saker jag tänker på som jag både vill och behöver skriva om. Tror jag i alla fall. Men jag kommer mig liksom inte för.

Några av sakerna är dessa,
Hur mycket ska jag blogga om, här eller på annan plats?
Bearbetningen med psykologen
Mitt flyktmönster
Mina tankar och känslor kring barnen
Och min egen uppväxt

En anledning att det inte blir något av något någonstans är att lilla bebisen har bestämt sig för att det är en smart idé att sova korta stunder bara. Särskilt på dagen. Då räcker det med en halvtimme i taget tydligen. Och sen när inte uppmärksamheten är total så låter han så högt och argt som han kan, utan att skrika. Men det går rakt in i min hjärna och stör hur som helst. När båda barnen sen väl somnat på kvällen är jag så trött så jag slocknar i soffan. Eller har åtminstone ingen som helst ork att ens sätta på datorn.

Nu är det surt här intill igen. Och dagis väntar. Snart är det helg, då kanske jag kan få en stunds ledigt...

Aldrig var jag bra nog

Att bli förälder har ställt många saker på sin spets.
För mig blev det verkligen inte som jag trott.
Det är så mycket tuffare än jag någonsin kunde föreställa mig.

Varför sa ingen det?

Klart att jag förstod att det skulle bli mycket jobb.
Och att konflikterna i perioder skulle fresta på.
Men att det skulle bli en sådan mental resa.
Det var jag långt ifrån förberedd på.

Kanske ligger det i min natur.
Kanske finns det i mina gener.
Kanske är det mina samlade erfarenheter.

Psykologer har undrat över min familjs bakgrund.
Depressioner, ångest och självmord.
Hur mycket går egentligen i arv?
Hur mycket är det miljön vi växer upp i?

Jag tror att det är en blandning av arv och miljö.
Utifrån har min miljö sett väldigt bra ut.
Bortsett avsaknaden av den manliga förebilden.

Inifrån var det inte lika bra. För mig.

En syskonrelation full med bråk.
Bråk där jag kastades in i väggar och garderobsdörrar.
Jag var så mycket mindre. Så mycket svagare.

Vi växte och handling övergick till ord.
Jag var för liten, för svag och för dålig helt enkelt.
Ett minne har jag då mitt stora syskon faktiskt skyddade mig.
Det är nog allt, tror jag.
Minnena från alla andra tillfällen är så många fler.

Vart var min mamma då undrar jag nu?
Vad var hon så upptagen med så att hon inte såg?
Var det inte hennes uppgift att hjälpa oss igenom bråken?
Att säga förlåt och bli sams?

Kanske var hon upptagen med sitt eget dåliga samvete.
Att inte räcka till.

För jag räckte minsann aldrig till.
Åt jag för lite skulle jag äta mer.
Åt jag för mycket skulle jag äta mindre.
Klippte jag mig, var jag finare innan.
Jag höll inte ton eller takt när vi sjöng.
Listan kan göras lång.

Aldrig var jag bra nog.

Gissa vad det är jag får kämpa med som förälder?

Janusmammans första inlägg

Så blev det en ny blogg ändå. En anonym den här gången. En där jag väljer vem jag vill bjuda in. Eller så kanske du hittar hit av andra skäl.

Det händer saker i mig just nu som jag inte orkar prata om. Som jag behöver skriva om. Jag gillar att blogga och att andra kan läsa vad jag skriver. Men det finns några personer som jag helst inte vill att ska läsa det jag just nu behöver skriva om. Egentligen kanske bara en person. Mamma. Jag känner att jag behöver förklara mig för henne när jag skriver om saker som är jobbiga. Att jag inte bara kan vara den jag är med alla mina tankar och funderingar. Och det är inte vad jag behöver i det här läget.

Nu är det dags att börja bearbeta mina upplevelser kring att bli förälder. Med en förlossning som blev allt annat än en dröm. I alla fall inte en bra dröm. Om att bli gravid igen och sen att bli tvåbarnsmamma. Till det ska jag sen också räcka till som fru till min man. Den delen får absolut minst plats av alla just nu. Säkert på både gott och ont. Just nu känns det mest som på ont.

Jag tror att jag kommer använda denna blogg som ett sätt att bena ut alla känslor från det att mitt första barn föddes. Det är snart tre år sen.

Jag blir ofta hjälpt av att läsa om andra i liknande situation. Kanske finns det fler än jag som inte heller orkar prata om det. Som har behov av att läsa och diskutera sina upplevelser. Jag har svårt att förklara mina känslor för andra. För att det är tabu. Sånt man bara inte säger till vem som helst.

Tankar som "jag önskar att jag inte fått mitt barn, för då hade jag aldrig behövt må så här dåligt".

Såna tankar levde jag med hela mitt första år som mamma. I torsdags väcktes dem till liv igen. Och känslorna med dem.