Gå in på djupet, igen

Igår var sista träffen hos psykologen jag träffat sen i maj förra året. Oftast en gång i veckan.

Jag började under graviditeten eftersom jag hade panik inför förlossningen. Paniken släppte för själva förlossningen, men rädslan för tiden efteråt fanns kvar. Så jag fortsatte och det har varit en jättebra ventil. Jag har fått så mycket stöd och råd omkring hur jag ska hantera situationen. Vad som är normalt (adekvat) att känna i min situation som nybliven tvåbarnsmamma och vad som varit mer än normalt.

Efter vårt samtal igår kände jag starkt att det är mycket tack vare den kontakten som jag har börjat öppna upp på riktigt för att bearbeta mina upplevelser från min egen uppväxt. Att jag från vecka till vecka har fått prata om saker som har kommit upp. Som jag minns och som jag undrat över om det är normalt. Eller bara att jag märkt att jag blivit påverkad av det.

Vi sammanfattade tiden tillsammans. Hon påminde om vad som varit återkommande.
* Rädslan att bli övergiven och lämnad
* Våga be om hjälp
* Att våga stanna kvar i relationer

Det där med att stanna kvar i relationer är verkligen ett tema i mitt liv. Oavsett det varit vänner eller pojkvänner. Relationen till familjen är väl inte heller den varmaste kanske och jag har blivit duktig på att hålla distansen.

Det har såklart mycket med min uppväxt och känslan att bli övergiven som liten att göra. Det har jag förstått länge. Men jag har inte förstått hur jag ska komma vidare. Jag har inte bearbetat det på riktigt.

Igår kom ytterligare ett minne upp när vi pratade. Mamma glömde bort mig dagen som jag slutade 9:an. Vi skulle ha firat. Som vi gjort när brorsan slutat densamma några år tidigare. Och hon kom inte hem från jobbet. Jag fick ringa och fråga vart hon var. Jag minns egentligen inte vad som hände sen, men att jag var besviken minns jag starkt.

Nu låter det kanske som jag ska sluta bearbeta det som påbörjats, eftersom det var sista mötet igår... Det ska jag inte. Tror egentligen bara att det här varit början till att öppna upp på riktigt. En gång för alla. På ett djupare plan.

För idag ska jag träffa en annan psykolog. Jag kallar henne Anna. Henne ska jag träffa två gånger i veckan. En gång själv och en gång i grupp. Jag ska alltså påbörja ytterligare en eller flera relationer. Få förtroende för och släppa inpå livet. Skit vad jobbigt! Börja om från början, igen.

Kan jag inte bara ta ett piller så är allting bra sen. Okej?

Undantryckt ilska

Jag hade affektkramper när jag var liten.
Affektkramper kan du läsa om och här. Eller så kan du söka på google.

Någonstans läste jag att det är vanligast mellan 1-4 års ålder. I den sk trotsåldern.

Psykologen blev lite förvånad när hon hörde att jag hade det så tidigt som redan innan ett års ålder. Vi pratade en del om hur det såg ut i familjen vid den tiden. Jag kommer såklart inte själv ihåg men jag kan tänka mig att det inte var toppen. Två barn inom lite mindre än två år och ett år senare var separationen mellan mina föräldrar ett faktum. Tror inte det var bråk hemma, men kanske fanns det inte så mycket ork och tid att se oss båda.

Affektkramper förklaras bero på en omognad i nervsystemet. Psykologens svar var något i stil med:
"Om man inte kan förklara varför det uppstår på något annat sätt så är det klart att det är lättare att säga att det beror på en omognad. Men jag tror det hänger ihop med hur det ser ut runt omkring. Jag tänker att kropp och själ hänger ihop."

Jag är benägen att hålla med, lekman som jag är. Ilska har nämligen varit ett genomgående tema längre upp i åldrarna för mig. Jag minns tillfällen då jag fick ursinniga utbrott och förstörde saker hemma. Jag och min bror bråkade rätt mycket. Hårdhänt och jag hade inte en chans emot honom.
Utöver detta var jag ett "halsbarn" med återkommande halsflussar och halsinfektioner.

I Louise L. Hays bok "Du kan hela ditt liv" under halsproblem står det så här under trolig orsak;
Oförmågan att tala och stå för sig själv. Nedtryckt ilska. Kvävd kreativitet. Att vägra ändra sig.

På halsböld står det än mer träffande: En stark tro på att man inte kan tala i egen sak och be om det man behöver.

Att våga be om hjälp är bara en av de återkommande sakerna jag pratat om hos psykologen... En annan är att jag blir så arg och pendlar så i mitt humör...

Jag blev förstås äldre och lärde mig som så många andra "duktiga flickor" att inte visa att jag var arg. Det var väl inte okej antar jag. Kan inte heller minnas att min mamma visade det. Hon har gått undan och så har jag märkt att hon varit ledsen istället. Minns henne inte som lycklig. Och jag minns inte att vi hade kul och skrattade ihop.

Tack och lov vet vi mer om uppfostran idag. Bekräfta känslan hos barnet. Oavsett glädje, sorg eller ilska. Det är okej att vara arg. Däremot är det inte okej att göra vad som helst när man är arg. Att vara arg är aldrig fel.

Jag är glad att jag har den vetskapen nu och hoppas att jag kan hjälpa mina barn att leva med alla sina känslor. Och att jag själv kan komma igenom mina lager och släppa taget.

Kvävande krävande närhet

Psykologbesök idag. Välbehövligt.

Blev uppmärksam på ett tydligt mönster hos mig själv.

Har inte sett sambandet förrän nu.

Mitt flyktmönster och känslan av kvävande närhet.

När allt blir för jobbigt vill jag fly.

Vara för mig själv.

Få egen tid.

När något kommer allt för nära slår jag det ifrån mig.

Längre bort. Distans.

Flykt.

Pratade om min känsla för 20 år sen.

När jag skulle finnas till hands och stötta.

Fast jag själv bara var barn.

Psykologen satte plötsligt ord på det.

Jag visste att hon hade rätt.

Det brände i bröstet.

Tårarna väntade på att släppas fram.

Höll dem inne. Igen.

Inte likt mig.

Självklart är det så det är.

Närhet har för mig varit både krävande och kvävande.

Jag hade ingen annan än mamma.

Om jag sa "Nej, jag vill inte lyssna"

vart skulle jag vända mig då?

Vem ville ha mig då?

Hon levde ensam.

Ingen man var bra nog.

Behövde väl bli bekräftad och känna närhet.

Det fick bli min uppgift.

Men var det verkligen mitt ansvar?