Arg och besviken

Länge sen jag skrev nu.

Det har varit rätt bra och jag har inte kunnat formulera riktigt vad jag har funderat över. Eller så har jag varit för trött och haft för ont om tid för att ta tag i det när behovet funnits.

Nu finns behovet och jag har skapat ett utrymme för att få möjlighet att skriva. Jag rymde hemifrån några timmar. Fredag och helg och allt. Orkade bara inte vara hemma.

På ett sätt mår jag mycket bättre nu. Den största oron och ångesten över barnen har lagt sig och bortsett från konflikterna så tycker jag att vi har det bra tillsammans. Både med vilddjuret och minstingen.

På ett annat sätt går jag mest omkring och är arg. Arg på henne. Och arg på gubben. Kanske mest av allt arg på mig själv för att jag inte bara kan släppa skiten och gå vidare. För vad tjänar ilskan till egentligen?

Jag håller på och avslutar behandlingen tillsammans med minstingen och det skapar många samtal kring avsked och avslut. Hur vi känner inför avsked och hur vi hanterat det tidigare i livet.

Jag har många gånger funderat över min egen känslokyla vid längre avsked. Som när jag slutat skolan, skiljs från vänner för lång tid framöver eller liknande farväl. En annan sak har det förstås (?!) varit vid avsked i en kärleksrelation. Om han gjort slut har jag haft ett stort behov att förstå och har varit förkrossande ledsen. Länge. Och inte kunnat släppa det innan jag förstått.
Nu blir det tydligare för mig varför jag funkat så. Både med känslokylan och behovet av förklaringar.

När jag var liten fick jag ingen förklaring. Sannolikt var hon för uppe i sina egna känslor för att fatta att vi barn tog skada över att han plötsligt en morgon bara var borta utan att säga hejdå. Och att jag fick förklaringen till att det var för att jag mådde dåligt. Jag har sen under alla år gått och känt att hon fick avstå sin passion i livet för min skull. Och tagit på mig ansvaret för det. Ingen lyfte tyngden från mina axlar. Inte ens nu när jag frågat så lyfts den av. En annan förklaring ges bara. Fortfarande med skygglapparna på.

Jag har sen förträngt alla händelser runt omkring det för jag minns inget alls. Inte när det var, hur jag mådde eller vad som hände runt omkring. Trots att jag måste ha varit runt nio. Minns bara att han var borta.
I veckan när vi pratade avsked i gruppen kröp det i kroppen när jag insåg vilka känslor som kom upp inom mig. Och stoppade snabbt undan dem igen.

Ilskan över henne kom tillbaka och jag kan inte förstå hur någon som är runt 40 med barn som är runt tio tolv år kan vara så oförstående och inte hjälpa sina barn i deras sorg och frågor. Brorsan tog det nog annorlunda tror jag. Men vi har aldrig pratat om det så jag har egentligen ingen som helst aning. Vi pratar aldrig om något av värde.
Inte gör jag det med henne heller numera. Jag orkar inte. Det är alldeles för lågt i tak för att kunna gå in på kärnan i alltihopa.

Snart brister jag och jag vet inte hur jag ska ta upp det. Att växa upp och inte känna mig sedd eller att någon lyssnat på mig gör att jag är otroligt känslig för liknande upplevelser i min relation.
Till på köpet har jag haft den dåliga smaken att gifta mig med en gubbe i samma stjärntecken som båda mina föräldrar. Plus "pappan" som försvann.

Det finns förstås en anledning till det. Men jag blir tokarg när jag upplever att han inte lyssnar och inte uppmärksammar mig och hur jag mår. Jag blir som en ilsken tonåring. Om ens så gammal. Eller när jag han är oflexibel och inte fattar att livet med två barn innebär ständiga förändringar. Med kort varsel.

När behandlingen med både liten och stor är över är det vår tur. Vår tur att ta tag i vår relation så att vi kan bygga upp oss igen efter åren med småbarn, depression och ångest.
Jag hoppas innerligt att vi kan bygga upp den där känslan av förståelse och uppskattning för varandra som finns i grunden mellan oss. Och att vi båda är villiga att se verkligheten och ta tag i det. För just nu tycker jag att vi är rätt långt därifrån.

Eller så är det mens på gång eller nåt.

Hos psykologen - 19 maj

Jag skulle önska att jag efter varje tillfälle hos psykologen hade möjlighet att skriva ner vad vi pratat om så jag får en möjlighet till reflektion den vägen. Tyvärr tillåter inte min vardag det varje gång och två dagar senare känns det inte alltid relevant längre och jag minns inte längre vad vi pratat om.

Idag har jag i alla fall varit där och samtidigt som ungarna sitter framför tv-n ska jag försöka sammanfatta vad vi pratade om lite kort.

***********
Vi pratade om min känsla av att inte ha blivit sedd som liten och vad det skapat i mig.

Att på mellanstadiet ha behövt få ett utbrott för att få fram till mamma att hennes syn på mig som stark och duktig inte alls stämde. Att jag kände mig allt annat än stark och duktig. Att hon inte såg mig för den jag var utan mer för den hon ville att jag skulle vara.

Att jag på högstadiet plötsligt inte dög bland mina kompisar längre utan fick söka mig tillbaka till mina klasskompisar igen som jag en gång valt bort för att hänga med de coola tjejerna. Och hur det har fått mig att ha svårt att lita på vad folk säger till mig, särskilt om det är positivt.

Hur jag har svårt med nära relationer. Kommer någon för nära så skjuter jag dem ifrån mig. Det hänger förstås ihop både med separationerna från pappafigurerna och kompisarna på högstadiet.

Hur svårt jag har att veta vad jag vill göra med mitt liv för att tjäna pengar (jobbmässigt alltså) för att jag inte vet vad som är min vilja. Jag insåg sent hur min mamma så många gånger har talat om för mig vad jag gillat och varit duktig på, så att jag numera snarare väljer precis tvärtom, bara för att protestera. Eller inte alls involverar och frågar om råd.

*****************

Nu pockar barnen på uppmärksamhet så mer än så här blev det inte idag. Bra ändå tycker jag.

Minnen påverkar

Igår kväll var det bara lilleman som somnade på sin vanliga plats. Eller somnade gjorde han inte där. Jag la över honom i sin säng efter att jag somnat med honom på ena sidan och den stora bakom ryggen. Pappan somnade i den storas säng, efter att hon travat över till mig istället.
Pappan sov kvar i flera timmar. Själv gick jag upp, plockade undan disken och sen rakt i säng.
Känslan var nästan som de kvällar då jag är helt ensam med barnen. En oro och svårt att slappna av. För att jag plötsligt har hela ansvaret. Eller för att jag inte fick säga godnatt själv till någon innan jag la mig. Jag vet inte vad det var, men det fick mig att tänka på hur det var när jag var liten...

Jag gillade att höra mamma stöka och böka på kvällarna. Gillade inte när det var helt tyst hemma och jag kunde tro att hon hade gått och lagt sig. Hon var tvungen att vara uppe tills jag somnat. Minns inte hur länge det pågick. Men jag blev påmind om det igår.

Tänkte också på hur mycket som hänger ihop med den där separationen som hon inte fattade att vi gick igenom. Att han bara var borta en morgon när vi vaknade.

Jag har många gånger under mitt liv haft svårt att gå och lägga mig under perioder när jag mår dåligt eller när det är något jobbigt som väntar. Som att jag velat skjuta morgondagen framför mig. För om jag inte går och lägger mig så blir det aldrig morgon... Lite bakvänt, jag vet. Men vem är logisk alla tider på dygnet?

Nu tänker jag att kanske det inte är så underligt att jag haft så svårt att gå och lägga mig. En gång lärde jag mig att en person bara plötsligt kan vara borta morgonen därpå.
Och mådde jag dåligt innan så mådde jag säkert inte bättre av att han försvann... Åtminstone minns jag att jag saknade honom. Även om mor har sagt att det var konstigt, för det var jag som mådde dåligt av relationen...

Återvändsgränd

Att bli mamma har för mig inneburit en mycket större utmaning än jag trodde att det var. Jag levde inte i någon romantiserad bild av att det skulle vara lätt att ha barn och att uppfostran och trots var en lätt match. Jag förstod att det inte bara skulle räcka med att vara kärleksfull, konsekvent, flexibel, uthållig och allt det där andra som behövs.

Det jag inte hade fattat var att det skulle innebära en sån uppgörelse med min egen barndom. Den som jag tycker att jag jobbat skiten ur redan. Många gånger om.
Jag har tragglat i terapi, på kurser, skrivit och pratat. I snart 20 års tid. Om jag bara ska ta med tiden sen jag på rent professionell väg började bearbeta den.

Nu har det tagit helt nya proportioner och jag vet varken ut eller in. Det är som jag kommit in i en återvändsgränd.

Jag är skilsmässobarn. Gånger två. Mina biologiska föräldrar skilde sig tidigt. Mamma hade en ny man under några år runt lekistiden. Under helger och lov var vi en storfamilj på fyra barn och två vuxna. Plötsligt en dag var han borta. Syskonen likaså.

Sen jag fått barn har jag kommit närmare allt det där som hände. Inte bara med den nya mannen som plötsligt försvann. Allt annat har också kommit närmare. Min äldsta är i åldern jag själv var när vi gick från familj till att vara tre. Mor, bror och jag.

Pappa har jag bearbetat åren igenom och honom känner jag nog att jag faktiskt också HAR bearbetat. Jag kan förstå och acceptera. Även om jag tycker att han kunde ha gjort annorlunda. Men det är inte längre infekterat. Jag blir inte längre ledsen som jag blivit förr när det gäller honom.

Nu gäller det Mor. Vi verkar vara i den stora uppgörelsens tid. För att jag ska bli hel bearbetar jag vad jag själv gått igenom. Hos psykologerna kommer frågan ibland upp hur det skulle vara om jag frågade henne. "Det skulle inte gå", blir alltid mitt svar. Då sårar jag henne, igen, och allt blir bara värre.
Andra kan tycka att jag ska lämna ansvaret till henne att ta hand om sitt eget. Och så borde det ju vara. I vår relation är det inte så.

Jag kan inte gå tillbaka till källan för att hitta ledtrådarna.
Ändå har vi just nu hamnat där. Hon ställde en fråga på sin spets och fick svar på tal. Lugnt och sakligt. Jag fick bekräftat att det jag totat ihop i min barndoms fantasier stämde. Någonstans där trampade jag på en öm tå, för sen kom vi inte längre.
"Det som hänt kan inte göras ogjort" och "Ska vi komma längre än så här behöver vi hjälp utifrån" (som när jag bejakar bara slås bort med, vi får väl se).

Hur vore det med ett "Jag förstod inte hur det påverkade er"? Eller "Jag gjorde så gott jag kunde, jag visste inte bättre då."
Eller bara ett enkelt "Förlåt"

Istället förväntas jag lägga det gamla bakom mig och att vi ska jobba på vår relation här och nu.
Hur gör jag det när relationen här och nu är baserad på det som var då?
Hur kan ett sår läka om man inte rensar bort smutsen under ytan först?

Jag har hamnat i en återvändsgränd.
Jag VET att hon måste ta hand om sitt eget och själv ta ansvar för att hon mår bra. Och ändå är det så många saker jag skulle behöva göra för mig själv nu som bara skulle göra ont värre.

Jag blir inte fri om jag inte får förstå vem jag är.

Separation skapar svårighet för nära relationer

I fredags hade jag första mötet hos Anna, nya psykologen. Hade lillkillen med mig, som höll sig förvånansvärt lugn hela timmen.

Vi kände på varandra. Pratade. Jag berättade hur vi sammanfattat månaderna med den förra psykologen. Hon berättade hur tiden på MV (står inte för Mödravård) kommer att se ut. Berättade lite om gruppen. Hur timmarna läggs upp och vad som förväntas av mig. Eller snarare vad som inte förväntas av mig. Jag tar det utrymme som jag själv känner att jag vill så här i början. De andra har gått där ett tag och det är helt i sin ordning om jag bara vill vara där på tisdag och känna av. För att med tiden komma in i det.

Sen pratade vi om mina känslor kring närhet. Och om separationen när jag var runt sju år. En fredagskväll kom de fram till att inte leva tillsammans längre. På morgonen var han borta. Inget hejdå. Ingen förklaring. Varken med honom eller med hans barn. De bodde inte ihop, men han var i stort sett alltid hos oss. Tills den dagen. Då han aldrig mer kom tillbaka.

Plötsligt under mötet minns jag hur jag sett honom en gång till efter det. När hon sökte upp honom på en neutral och oväntad plats. Plötsligt bara var han där. Eller hade jag "tvingat" med mig själv? Jag minns inte allt längre. Förträngning kanske.

Det jag verkligen inte kan förstå är; hur tänkte dem när de inte lät oss barn ta adjö av någon vi haft en nära relation till under två års tid?

Kanske inte så konstigt att jag har svårt med nära relationer...