Tårar

Igår kom tårarna. Skit!
Egentligen borde jag skriva "Äntligen".
För det betyder att jag börjar känna.
Att jag tillåter mig att släppa fram allting.

Men just nu kan jag bara känna "Fan".
För jag vill inte känna så här.
Jag vill inte må så här som jag gör just nu.
Vill inte känna all ilska, frustration och sorg.

Ilska över att livet och relationen inte är som jag vill.
Frustration över att vara den enda som kan ge barnet mat.
Att inte kunna få tid, bara för mig, utan att behöva hålla koll på mat och sömn.
Om så bara för några timmar.
För att ladda mina batterier.
Kunna komma hem igen och ha något att ge till både man och barn.
Och sorg över att min tid som spädbarnsförälder inte blev sådär mysig som jag önskat.

Tog en time-out i duschen och lyckades uppamma lite energi.
Den höll under middagen och läggningsritualen för den stora.
När den lilla sen blev gnällig när jag läste för den stora krackelerade det.
Bad M ge mat med flaska.
Hade pumpat på dagen.
Gjort missen att inte kolla att det fanns rätt napp till flaskan.
Skit.
Testade med en annan. Trodde det skulle funka.

Ungen tvärvägrade.
Skrek och ville inte alls suga.
Troligen svaldes på tok för mycket luft på köpet för kvällen gick i katastrofens tecken.
Magknip.
Gick över med massage, en stund, och kom sen tillbaka.
Än värre.

Två timmar höll vi på och jag kände tacksamheten över att ha sluppit kolik med båda barnen.
Vilken pärs det skulle vara.
Eller inte.

För jag märker något med mig själv när det verkligen krisar hos någon annan.
Då kliver jag in i en annan roll.
Då blir jag inte arg och irriterad över skriken längre.
Jag vet att jag behöver hjälpa för att underlätta.
Jag vet hur jag ska göra.
Och det hjälpte.

Det hjälpte även mig som faktiskt kände mig lite lugnare efteråt.
Mitt i allting förenades även jag och mannen.
Om det så bara är för en stund så var det skönt.
Välbehövligt.

Amning ger depression?

Hörde igår att en grannfamilj ska skiljas. De har ett barn som är lite yngre än vår äldsta. Känner dem för lite för att ha någon åsikt eller veta vad som är anledningen. Barnen gick på samma dagis en period och vi har träffats en del i lekparken och pratat.

Blev lite nedstämd när jag hörde det även om jag vet att det ibland är den enda lösningen. Jag vet ju inte varför och vad de gjort för att lösa det, eller om viljan och orken fanns att fortsätta tillsammans.

Jag är själv skilsmässobarn (var bara 2,5 med 2 år äldre bror när våra föräldrar skildes). Pappa flyttade rätt snart till annan stad. Det var ju så det var på 70-talet. Hans nya hade egna barn och han valde deras närhet framför oss. Åtminstone är det så jag ser det. Att han valde bort sina egna barn. Men så är det så han har levt sitt liv. Utan ansvar för något egentligen.

Att höra att de ska skiljas påverkar mig då jag själv inte trivs som det är just nu. Samtidigt vet jag inte riktigt vad som är det riktiga skälet till att det är så. Något saknas i alla fall och jag har som alltid svårt att acceptera det kortsiktigt. Jag vill ha en förändring nu. På en gång. Och så är det inte så det fungerar. Det tar tid. Vi måste börja ge näring också, inte bara vattna för överlevnad.

Som alltid blir det bättre när vi börjar prata med varandra och jag talar om hur jag tänker och inte bara håller det inom mig. Plus att jag mer och mer inser att det finns saker jag själv kan (och måste) göra kortsiktigt för att se om det kan påverka hur jag mår.

En sak är att ta reda på hur stor inverkan amningen har på mig. Minns att jag märkte stor skillnad bara en vecka efter att jag slutade förra gången. Men kopplade ändå inte ihop det med min dåvarande depression. Kanske är det dags att göra den kopplingen och sluta... Känns samtidigt som ett stort steg att sluta. Den här gången fungerar det ju och jag tycker t.o.m att det är rätt mysigt. Det är enkelt, går fort, inget meck och jag har det alltid med mig.

Men är baksidorna för många?

Vad är störst i sammanhanget?

Vissa dagar vill jag bara fly. Vill vara för mig själv. Lämna bort både man och barn, dra täcket över huvudet och bara sova. Eller inte göra något.

Jag orkar inte med tjatet från den äldsta, gnället och gråten från den minsta. Och mannen som säger saker som borde eller inte borde ha gjorts. Vi är just nu inne i en ond spiral. Det skrämmer mig. Vart ska detta sluta?

Igår pratade vi i alla fall lite om det. Vi ser så olika på det han och jag. Han har lättare att ta det för vad det är just nu. Barnen är små. Den minsta några månader och den största tre om några månader, med stark vilja och trotsar järnet vissa dagar. Plus att jag mår dåligt. Om ett tag är barnen större och allt blir lättare. Det är hans syn på det.

För mig är det så här; för varje månad som går som vi inte har det bra och som vi inte har (tar oss) tid för varandra tappar jag lite mer tro på relationen. Jag har inte råd att vänta tills allt blir lättare. Vart står vi då i vår relation? Vi behöver göra något nu.

Och mitt i allt med två små barn och min egen bearbetning med möten och grupper hit och dit, vart får vi plats?

Vad är det som spelar störst roll i sammanhanget?

• Två barn under tre år?
• Kort tid tillsammans innan barn?
• Att mensen kanske är på väg tillbaka?
• Att jag ammar?
• Att jag är grymt hormonkänslig?
• Att vi inte hör ihop?
• Att jag gör det större än det är?

Många frågetecken!

Just nu funderar jag mycket kring hormonernas påverkan. Jag väntar på en kallelse från en remiss till endokrinolog för att göra en hormonutredning. Det är över en månad sen nu som en läkare på vårdcentralen motvilligt skickade iväg den konsultremissen. Hon tyckte inte att det behövdes eftersom mina blodprov inte visade på något avvikande. Samtidigt har en läkare på vuxenpsyk rekommenderat en utredning.

Åt levaxin under andra graviditeten och kände att det gjorde skillnad på mitt humör. Har både recept och piller kvar hemma och börjar snart äta igen bara för att själv se vilken inverkan de har på mitt humör. För så här orkar jag inte ha det.