Minnen påverkar

Igår kväll var det bara lilleman som somnade på sin vanliga plats. Eller somnade gjorde han inte där. Jag la över honom i sin säng efter att jag somnat med honom på ena sidan och den stora bakom ryggen. Pappan somnade i den storas säng, efter att hon travat över till mig istället.
Pappan sov kvar i flera timmar. Själv gick jag upp, plockade undan disken och sen rakt i säng.
Känslan var nästan som de kvällar då jag är helt ensam med barnen. En oro och svårt att slappna av. För att jag plötsligt har hela ansvaret. Eller för att jag inte fick säga godnatt själv till någon innan jag la mig. Jag vet inte vad det var, men det fick mig att tänka på hur det var när jag var liten...

Jag gillade att höra mamma stöka och böka på kvällarna. Gillade inte när det var helt tyst hemma och jag kunde tro att hon hade gått och lagt sig. Hon var tvungen att vara uppe tills jag somnat. Minns inte hur länge det pågick. Men jag blev påmind om det igår.

Tänkte också på hur mycket som hänger ihop med den där separationen som hon inte fattade att vi gick igenom. Att han bara var borta en morgon när vi vaknade.

Jag har många gånger under mitt liv haft svårt att gå och lägga mig under perioder när jag mår dåligt eller när det är något jobbigt som väntar. Som att jag velat skjuta morgondagen framför mig. För om jag inte går och lägger mig så blir det aldrig morgon... Lite bakvänt, jag vet. Men vem är logisk alla tider på dygnet?

Nu tänker jag att kanske det inte är så underligt att jag haft så svårt att gå och lägga mig. En gång lärde jag mig att en person bara plötsligt kan vara borta morgonen därpå.
Och mådde jag dåligt innan så mådde jag säkert inte bättre av att han försvann... Åtminstone minns jag att jag saknade honom. Även om mor har sagt att det var konstigt, för det var jag som mådde dåligt av relationen...

Tecken på stress

* Torr och sprucken i mungiporna.
* Torrt och trist hår.
* Trött mest hela tiden, trots fem nätter med sömnpiller.
* Glömsk och förvirrad.
* Kollar vem som ringer innan jag svarar. Ibland låter jag signalerna gå.
* Svarar undvikande om vad jag ska göra när jag ska till psykologen
* Letar ursäkter för att slippa vara med på städdagen. Bara för att slippa vara social och prata om hur härligt och kul och jobbigt det är med en liten bebis hemma...

Det är lite om min vardag...

Just det. Det var ju det där med hjärtklappningen som kommer till och från också...

Ramlar isär

Just nu gör jag inte mer än att precis hålla ihop så mycket som jag behöver för att inte gå under eller gå isär.
Det känns riktigt tungt igen. Det var ett tag sen det kändes såhär.
Jag tror de gångna veckornas sjukdom toppat på ett dödsfall i familjen har gjort sitt till.
Det har förstås påverkat oss alla. Inte minst barnen förstås.
Den stora som sparkar bakut mer än lovligt och retar gallfeber inte bara på mig just nu.
Den lilla som ännu mer bara får hänga med. Får väldigt lite egen uppmärksamhet och stimulans. Mest för att orken finns inte där. Inte heller lusten.
När ska detta få ett slut?

Jag sover dåligt. Spänner mig och har ont i huvudet. Märker att jag ligger och biter ihop tänderna på natten.
Vi har varit duktiga på att skifta nätterna eftersom vi båda är slutkörda. Men när gubben är uppe kan jag ändå inte sova. Vaknar stup i ett och blir störd.
Ska kanske fråga om sömntabletter i mrogon när jag ska till vuxenpsyk igen. För en gångs skull har jag ett sånt möte i en period när jag verkligen känner att jag inte mår bra. Nu kan jag också förstå varför jag ska gå på de där gruppträffarna och träffa psykolog för egen del. Nu tycke rja gitne att det är konstigt längre.
För nu har jag gjort en djupdykning. Igen. Skit!

Sovdags. Hoppas på en bra natts sömn

Känslokyla

Jag är en känslomänniska. En kinestet.
Jag går mycket på känslor, känner av andras känslor och påverkas av stämningar. Jag refererar mer till känslor än till bilder eller ord.

Samtidigt kan jag många gånger känna mig känslokall. Har svårt att förstå varför andra blir rörda till tårar över saker. Filmer, relationer, vackra saker. You name it. Jag fattar inte!

Jag har gråtit mycket i mitt liv. Men bara över mig själv och mitt eget. Det har jag slutat med. Nu gråter jag nästan aldrig längre. Och då tycker jag att det är konstigt.
En del kan förstås vara att jag jobbat mycket med mig själv och inte behöver gråta så mycket över mitt eget längre. Över att det är så synd om mig, som det ofta handlat om. Det har jag slutat med. Tack och lov!!!

Att jag sen har en tendens att oroa mig mer än nödvändigt eller ta ut det värsta i förskott är kanske en annan femma. Ett personlighetsdrag eller ett väl inarbetat mönster som grundlagts från den vårdande parten under uppväxten.

Men jag känner "ingenting" kring annat än mig själv. Jag har svårt att bli känslomässigt berörd.
Svärfar är på väg bort och jag känner möjligen en stress.
Farmor är gammal och kan kola när som helst och jag hör inte av mig.
Personer runt omkring mig mår hit och dit och jag orkar inte ta till mig.

Jag skulle vilja hitta den där nyckeln till lådan så att jag kan låsa upp den. För det känns inte normalt. Jag vill känna. Jag vill älska villkorslöst. Jag vill kunna bli ledsen och gråta, gråta, gråta. Och det kommer inget. Jag är bara arg, besviken och bitter.
Bitter!! Det som jag många gånger tyckt att mor varit. Ve och fasa!!

Låt mig istället få släppa taget om det och acceptera, glömma och förlåta.

Återvändsgränd

Att bli mamma har för mig inneburit en mycket större utmaning än jag trodde att det var. Jag levde inte i någon romantiserad bild av att det skulle vara lätt att ha barn och att uppfostran och trots var en lätt match. Jag förstod att det inte bara skulle räcka med att vara kärleksfull, konsekvent, flexibel, uthållig och allt det där andra som behövs.

Det jag inte hade fattat var att det skulle innebära en sån uppgörelse med min egen barndom. Den som jag tycker att jag jobbat skiten ur redan. Många gånger om.
Jag har tragglat i terapi, på kurser, skrivit och pratat. I snart 20 års tid. Om jag bara ska ta med tiden sen jag på rent professionell väg började bearbeta den.

Nu har det tagit helt nya proportioner och jag vet varken ut eller in. Det är som jag kommit in i en återvändsgränd.

Jag är skilsmässobarn. Gånger två. Mina biologiska föräldrar skilde sig tidigt. Mamma hade en ny man under några år runt lekistiden. Under helger och lov var vi en storfamilj på fyra barn och två vuxna. Plötsligt en dag var han borta. Syskonen likaså.

Sen jag fått barn har jag kommit närmare allt det där som hände. Inte bara med den nya mannen som plötsligt försvann. Allt annat har också kommit närmare. Min äldsta är i åldern jag själv var när vi gick från familj till att vara tre. Mor, bror och jag.

Pappa har jag bearbetat åren igenom och honom känner jag nog att jag faktiskt också HAR bearbetat. Jag kan förstå och acceptera. Även om jag tycker att han kunde ha gjort annorlunda. Men det är inte längre infekterat. Jag blir inte längre ledsen som jag blivit förr när det gäller honom.

Nu gäller det Mor. Vi verkar vara i den stora uppgörelsens tid. För att jag ska bli hel bearbetar jag vad jag själv gått igenom. Hos psykologerna kommer frågan ibland upp hur det skulle vara om jag frågade henne. "Det skulle inte gå", blir alltid mitt svar. Då sårar jag henne, igen, och allt blir bara värre.
Andra kan tycka att jag ska lämna ansvaret till henne att ta hand om sitt eget. Och så borde det ju vara. I vår relation är det inte så.

Jag kan inte gå tillbaka till källan för att hitta ledtrådarna.
Ändå har vi just nu hamnat där. Hon ställde en fråga på sin spets och fick svar på tal. Lugnt och sakligt. Jag fick bekräftat att det jag totat ihop i min barndoms fantasier stämde. Någonstans där trampade jag på en öm tå, för sen kom vi inte längre.
"Det som hänt kan inte göras ogjort" och "Ska vi komma längre än så här behöver vi hjälp utifrån" (som när jag bejakar bara slås bort med, vi får väl se).

Hur vore det med ett "Jag förstod inte hur det påverkade er"? Eller "Jag gjorde så gott jag kunde, jag visste inte bättre då."
Eller bara ett enkelt "Förlåt"

Istället förväntas jag lägga det gamla bakom mig och att vi ska jobba på vår relation här och nu.
Hur gör jag det när relationen här och nu är baserad på det som var då?
Hur kan ett sår läka om man inte rensar bort smutsen under ytan först?

Jag har hamnat i en återvändsgränd.
Jag VET att hon måste ta hand om sitt eget och själv ta ansvar för att hon mår bra. Och ändå är det så många saker jag skulle behöva göra för mig själv nu som bara skulle göra ont värre.

Jag blir inte fri om jag inte får förstå vem jag är.

Restriktiv glädje...

Jag har, återigen, blivit svidande medveten om min första förlossning. På ett sätt jag inte alls gillar.

En vän har precis fått sitt första barn. Mindre än ett dygn efteråt är hon hemma igen. Med man och barn. Allt har gått kanon...

Min första reaktion var att det inte kunde stämma. Egentligen skickade hon det nog från bb och mobilen till FB. "För så tidigt får man inte vara hemma när man precis fött sitt första barn. Jag var inte hemma så tidigt ens efter andra. Och då var vi ändå hemma knappt 36 timmar efter, vilket jag tyckte var snabbt. Nu menar jag inte att det är något att sträva efter att komma hem tidigt. Det kan vara rätt skönt att vara kvar också, för att slippa fixet som blir så fort man kommer hem. Allt annat runt omkring som man slipper så länge man är kvar på bb.

När jag sen förstod att de faktiskt ÄR hemma ville jag inte tro på det. Vill inte acceptera. Acceptera att det kan gå så bra för andra. Att det bara är orättvist. Vi bor rätt nära och jag såg henne på håll idag. Jag hade lätt kunnat gå dit och gratulera och istället hittade jag mig själv lite sådär lagom gömd så att hon inte skulle se mig. Eller att jag åtminstone inte röjde mitt eget gömställe.

Min egen alldeles för smärtsamma upplevelse kom på tok för nära igen och jag pallar inte att ärligt visa min glädje för deras skull. Just nu.

Makens kommentar på mina tankar var "Men hon har väl ändå haft ett rätt tufft liv". Som att hon var värd att detta skulle gå bra i alla fall. Och det är väl klart att jag också unnar henne det. Ändå finns en känsla därinne att det är så satans orättvist. Kan ingen annan också få det sådär så att de förstår hur det kan vara.... Eller nåt.

Just nu måste jag nog bara få gömma mig själv och mina tankar och känslor ett par dagar. Trodde det var de nyförlösta som behövde tid. Men inte i det här fallet. Nu är det jag som behöver det.

Snart har det gått tre år sen min värsta mardröm någonsin. Trodde att jag kommit längre än så här. Tydligen inte.

Stolthet är absolut en känsla jag inte hyser för dessa tankar. Absolut inte! Det känns riktigt pissigt att vilja gömma mig och inte våga möta dem i deras lycka. Tids nog ska jag göra det. Det finns till och med en liten present förberedd här hemma.

Dåligt med luft

Har varit hos ett par av barnens kusiner i helgen. Kusinerna är betydligt äldre än våra barn, men långt ifrån vuxna. Det är något som inte stämmer med den yngsta vilket är lite sorgligt. Samtidigt får jag inte luft när jag är där. Och inte lillkillen heller. Stortjejen däremot, hon tycker nog inte ens att hon blir sedd istället.

Kusinen är som ett plåster på lillkillen. Stortjejen vill leka med kusinen och blir inte alls sedd så länge lillkillen är vaken.

Istället för att njuta av att få slappna av och att någon annan kan leka och gulla med honom ett tag blir jag bara stressad och bevakande istället. Jag hinner inte ens ge honom mat innan kusinen står där med utsträckta armar för att ta honom.

Det är väl kanske något med den där kvävande och krävande närheten. Jag är inte alls van vid den på det där sättet. Det blir bara för nära. Önskar att jag kunde slappna av. Och släppa in.