Igår var sista träffen hos psykologen jag träffat sen i maj förra året. Oftast en gång i veckan.
Jag började under graviditeten eftersom jag hade panik inför förlossningen. Paniken släppte för själva förlossningen, men rädslan för tiden efteråt fanns kvar. Så jag fortsatte och det har varit en jättebra ventil. Jag har fått så mycket stöd och råd omkring hur jag ska hantera situationen. Vad som är normalt (adekvat) att känna i min situation som nybliven tvåbarnsmamma och vad som varit mer än normalt.
Efter vårt samtal igår kände jag starkt att det är mycket tack vare den kontakten som jag har börjat öppna upp på riktigt för att bearbeta mina upplevelser från min egen uppväxt. Att jag från vecka till vecka har fått prata om saker som har kommit upp. Som jag minns och som jag undrat över om det är normalt. Eller bara att jag märkt att jag blivit påverkad av det.
Vi sammanfattade tiden tillsammans. Hon påminde om vad som varit återkommande.
* Rädslan att bli övergiven och lämnad
* Våga be om hjälp
* Att våga stanna kvar i relationer
Det där med att stanna kvar i relationer är verkligen ett tema i mitt liv. Oavsett det varit vänner eller pojkvänner. Relationen till familjen är väl inte heller den varmaste kanske och jag har blivit duktig på att hålla distansen.
Det har såklart mycket med min uppväxt och känslan att bli övergiven som liten att göra. Det har jag förstått länge. Men jag har inte förstått hur jag ska komma vidare. Jag har inte bearbetat det på riktigt.
Igår kom ytterligare ett minne upp när vi pratade. Mamma glömde bort mig dagen som jag slutade 9:an. Vi skulle ha firat. Som vi gjort när brorsan slutat densamma några år tidigare. Och hon kom inte hem från jobbet. Jag fick ringa och fråga vart hon var. Jag minns egentligen inte vad som hände sen, men att jag var besviken minns jag starkt.
Nu låter det kanske som jag ska sluta bearbeta det som påbörjats, eftersom det var sista mötet igår... Det ska jag inte. Tror egentligen bara att det här varit början till att öppna upp på riktigt. En gång för alla. På ett djupare plan.
För idag ska jag träffa en annan psykolog. Jag kallar henne Anna. Henne ska jag träffa två gånger i veckan. En gång själv och en gång i grupp. Jag ska alltså påbörja ytterligare en eller flera relationer. Få förtroende för och släppa inpå livet. Skit vad jobbigt! Börja om från början, igen.
Kan jag inte bara ta ett piller så är allting bra sen. Okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar