Aldrig var jag bra nog

Att bli förälder har ställt många saker på sin spets.
För mig blev det verkligen inte som jag trott.
Det är så mycket tuffare än jag någonsin kunde föreställa mig.

Varför sa ingen det?

Klart att jag förstod att det skulle bli mycket jobb.
Och att konflikterna i perioder skulle fresta på.
Men att det skulle bli en sådan mental resa.
Det var jag långt ifrån förberedd på.

Kanske ligger det i min natur.
Kanske finns det i mina gener.
Kanske är det mina samlade erfarenheter.

Psykologer har undrat över min familjs bakgrund.
Depressioner, ångest och självmord.
Hur mycket går egentligen i arv?
Hur mycket är det miljön vi växer upp i?

Jag tror att det är en blandning av arv och miljö.
Utifrån har min miljö sett väldigt bra ut.
Bortsett avsaknaden av den manliga förebilden.

Inifrån var det inte lika bra. För mig.

En syskonrelation full med bråk.
Bråk där jag kastades in i väggar och garderobsdörrar.
Jag var så mycket mindre. Så mycket svagare.

Vi växte och handling övergick till ord.
Jag var för liten, för svag och för dålig helt enkelt.
Ett minne har jag då mitt stora syskon faktiskt skyddade mig.
Det är nog allt, tror jag.
Minnena från alla andra tillfällen är så många fler.

Vart var min mamma då undrar jag nu?
Vad var hon så upptagen med så att hon inte såg?
Var det inte hennes uppgift att hjälpa oss igenom bråken?
Att säga förlåt och bli sams?

Kanske var hon upptagen med sitt eget dåliga samvete.
Att inte räcka till.

För jag räckte minsann aldrig till.
Åt jag för lite skulle jag äta mer.
Åt jag för mycket skulle jag äta mindre.
Klippte jag mig, var jag finare innan.
Jag höll inte ton eller takt när vi sjöng.
Listan kan göras lång.

Aldrig var jag bra nog.

Gissa vad det är jag får kämpa med som förälder?