Känslokyla

Jag är en känslomänniska. En kinestet.
Jag går mycket på känslor, känner av andras känslor och påverkas av stämningar. Jag refererar mer till känslor än till bilder eller ord.

Samtidigt kan jag många gånger känna mig känslokall. Har svårt att förstå varför andra blir rörda till tårar över saker. Filmer, relationer, vackra saker. You name it. Jag fattar inte!

Jag har gråtit mycket i mitt liv. Men bara över mig själv och mitt eget. Det har jag slutat med. Nu gråter jag nästan aldrig längre. Och då tycker jag att det är konstigt.
En del kan förstås vara att jag jobbat mycket med mig själv och inte behöver gråta så mycket över mitt eget längre. Över att det är så synd om mig, som det ofta handlat om. Det har jag slutat med. Tack och lov!!!

Att jag sen har en tendens att oroa mig mer än nödvändigt eller ta ut det värsta i förskott är kanske en annan femma. Ett personlighetsdrag eller ett väl inarbetat mönster som grundlagts från den vårdande parten under uppväxten.

Men jag känner "ingenting" kring annat än mig själv. Jag har svårt att bli känslomässigt berörd.
Svärfar är på väg bort och jag känner möjligen en stress.
Farmor är gammal och kan kola när som helst och jag hör inte av mig.
Personer runt omkring mig mår hit och dit och jag orkar inte ta till mig.

Jag skulle vilja hitta den där nyckeln till lådan så att jag kan låsa upp den. För det känns inte normalt. Jag vill känna. Jag vill älska villkorslöst. Jag vill kunna bli ledsen och gråta, gråta, gråta. Och det kommer inget. Jag är bara arg, besviken och bitter.
Bitter!! Det som jag många gånger tyckt att mor varit. Ve och fasa!!

Låt mig istället få släppa taget om det och acceptera, glömma och förlåta.

Återvändsgränd

Att bli mamma har för mig inneburit en mycket större utmaning än jag trodde att det var. Jag levde inte i någon romantiserad bild av att det skulle vara lätt att ha barn och att uppfostran och trots var en lätt match. Jag förstod att det inte bara skulle räcka med att vara kärleksfull, konsekvent, flexibel, uthållig och allt det där andra som behövs.

Det jag inte hade fattat var att det skulle innebära en sån uppgörelse med min egen barndom. Den som jag tycker att jag jobbat skiten ur redan. Många gånger om.
Jag har tragglat i terapi, på kurser, skrivit och pratat. I snart 20 års tid. Om jag bara ska ta med tiden sen jag på rent professionell väg började bearbeta den.

Nu har det tagit helt nya proportioner och jag vet varken ut eller in. Det är som jag kommit in i en återvändsgränd.

Jag är skilsmässobarn. Gånger två. Mina biologiska föräldrar skilde sig tidigt. Mamma hade en ny man under några år runt lekistiden. Under helger och lov var vi en storfamilj på fyra barn och två vuxna. Plötsligt en dag var han borta. Syskonen likaså.

Sen jag fått barn har jag kommit närmare allt det där som hände. Inte bara med den nya mannen som plötsligt försvann. Allt annat har också kommit närmare. Min äldsta är i åldern jag själv var när vi gick från familj till att vara tre. Mor, bror och jag.

Pappa har jag bearbetat åren igenom och honom känner jag nog att jag faktiskt också HAR bearbetat. Jag kan förstå och acceptera. Även om jag tycker att han kunde ha gjort annorlunda. Men det är inte längre infekterat. Jag blir inte längre ledsen som jag blivit förr när det gäller honom.

Nu gäller det Mor. Vi verkar vara i den stora uppgörelsens tid. För att jag ska bli hel bearbetar jag vad jag själv gått igenom. Hos psykologerna kommer frågan ibland upp hur det skulle vara om jag frågade henne. "Det skulle inte gå", blir alltid mitt svar. Då sårar jag henne, igen, och allt blir bara värre.
Andra kan tycka att jag ska lämna ansvaret till henne att ta hand om sitt eget. Och så borde det ju vara. I vår relation är det inte så.

Jag kan inte gå tillbaka till källan för att hitta ledtrådarna.
Ändå har vi just nu hamnat där. Hon ställde en fråga på sin spets och fick svar på tal. Lugnt och sakligt. Jag fick bekräftat att det jag totat ihop i min barndoms fantasier stämde. Någonstans där trampade jag på en öm tå, för sen kom vi inte längre.
"Det som hänt kan inte göras ogjort" och "Ska vi komma längre än så här behöver vi hjälp utifrån" (som när jag bejakar bara slås bort med, vi får väl se).

Hur vore det med ett "Jag förstod inte hur det påverkade er"? Eller "Jag gjorde så gott jag kunde, jag visste inte bättre då."
Eller bara ett enkelt "Förlåt"

Istället förväntas jag lägga det gamla bakom mig och att vi ska jobba på vår relation här och nu.
Hur gör jag det när relationen här och nu är baserad på det som var då?
Hur kan ett sår läka om man inte rensar bort smutsen under ytan först?

Jag har hamnat i en återvändsgränd.
Jag VET att hon måste ta hand om sitt eget och själv ta ansvar för att hon mår bra. Och ändå är det så många saker jag skulle behöva göra för mig själv nu som bara skulle göra ont värre.

Jag blir inte fri om jag inte får förstå vem jag är.

Restriktiv glädje...

Jag har, återigen, blivit svidande medveten om min första förlossning. På ett sätt jag inte alls gillar.

En vän har precis fått sitt första barn. Mindre än ett dygn efteråt är hon hemma igen. Med man och barn. Allt har gått kanon...

Min första reaktion var att det inte kunde stämma. Egentligen skickade hon det nog från bb och mobilen till FB. "För så tidigt får man inte vara hemma när man precis fött sitt första barn. Jag var inte hemma så tidigt ens efter andra. Och då var vi ändå hemma knappt 36 timmar efter, vilket jag tyckte var snabbt. Nu menar jag inte att det är något att sträva efter att komma hem tidigt. Det kan vara rätt skönt att vara kvar också, för att slippa fixet som blir så fort man kommer hem. Allt annat runt omkring som man slipper så länge man är kvar på bb.

När jag sen förstod att de faktiskt ÄR hemma ville jag inte tro på det. Vill inte acceptera. Acceptera att det kan gå så bra för andra. Att det bara är orättvist. Vi bor rätt nära och jag såg henne på håll idag. Jag hade lätt kunnat gå dit och gratulera och istället hittade jag mig själv lite sådär lagom gömd så att hon inte skulle se mig. Eller att jag åtminstone inte röjde mitt eget gömställe.

Min egen alldeles för smärtsamma upplevelse kom på tok för nära igen och jag pallar inte att ärligt visa min glädje för deras skull. Just nu.

Makens kommentar på mina tankar var "Men hon har väl ändå haft ett rätt tufft liv". Som att hon var värd att detta skulle gå bra i alla fall. Och det är väl klart att jag också unnar henne det. Ändå finns en känsla därinne att det är så satans orättvist. Kan ingen annan också få det sådär så att de förstår hur det kan vara.... Eller nåt.

Just nu måste jag nog bara få gömma mig själv och mina tankar och känslor ett par dagar. Trodde det var de nyförlösta som behövde tid. Men inte i det här fallet. Nu är det jag som behöver det.

Snart har det gått tre år sen min värsta mardröm någonsin. Trodde att jag kommit längre än så här. Tydligen inte.

Stolthet är absolut en känsla jag inte hyser för dessa tankar. Absolut inte! Det känns riktigt pissigt att vilja gömma mig och inte våga möta dem i deras lycka. Tids nog ska jag göra det. Det finns till och med en liten present förberedd här hemma.