Känslokyla

Jag är en känslomänniska. En kinestet.
Jag går mycket på känslor, känner av andras känslor och påverkas av stämningar. Jag refererar mer till känslor än till bilder eller ord.

Samtidigt kan jag många gånger känna mig känslokall. Har svårt att förstå varför andra blir rörda till tårar över saker. Filmer, relationer, vackra saker. You name it. Jag fattar inte!

Jag har gråtit mycket i mitt liv. Men bara över mig själv och mitt eget. Det har jag slutat med. Nu gråter jag nästan aldrig längre. Och då tycker jag att det är konstigt.
En del kan förstås vara att jag jobbat mycket med mig själv och inte behöver gråta så mycket över mitt eget längre. Över att det är så synd om mig, som det ofta handlat om. Det har jag slutat med. Tack och lov!!!

Att jag sen har en tendens att oroa mig mer än nödvändigt eller ta ut det värsta i förskott är kanske en annan femma. Ett personlighetsdrag eller ett väl inarbetat mönster som grundlagts från den vårdande parten under uppväxten.

Men jag känner "ingenting" kring annat än mig själv. Jag har svårt att bli känslomässigt berörd.
Svärfar är på väg bort och jag känner möjligen en stress.
Farmor är gammal och kan kola när som helst och jag hör inte av mig.
Personer runt omkring mig mår hit och dit och jag orkar inte ta till mig.

Jag skulle vilja hitta den där nyckeln till lådan så att jag kan låsa upp den. För det känns inte normalt. Jag vill känna. Jag vill älska villkorslöst. Jag vill kunna bli ledsen och gråta, gråta, gråta. Och det kommer inget. Jag är bara arg, besviken och bitter.
Bitter!! Det som jag många gånger tyckt att mor varit. Ve och fasa!!

Låt mig istället få släppa taget om det och acceptera, glömma och förlåta.