Tårar

Igår kom tårarna. Skit!
Egentligen borde jag skriva "Äntligen".
För det betyder att jag börjar känna.
Att jag tillåter mig att släppa fram allting.

Men just nu kan jag bara känna "Fan".
För jag vill inte känna så här.
Jag vill inte må så här som jag gör just nu.
Vill inte känna all ilska, frustration och sorg.

Ilska över att livet och relationen inte är som jag vill.
Frustration över att vara den enda som kan ge barnet mat.
Att inte kunna få tid, bara för mig, utan att behöva hålla koll på mat och sömn.
Om så bara för några timmar.
För att ladda mina batterier.
Kunna komma hem igen och ha något att ge till både man och barn.
Och sorg över att min tid som spädbarnsförälder inte blev sådär mysig som jag önskat.

Tog en time-out i duschen och lyckades uppamma lite energi.
Den höll under middagen och läggningsritualen för den stora.
När den lilla sen blev gnällig när jag läste för den stora krackelerade det.
Bad M ge mat med flaska.
Hade pumpat på dagen.
Gjort missen att inte kolla att det fanns rätt napp till flaskan.
Skit.
Testade med en annan. Trodde det skulle funka.

Ungen tvärvägrade.
Skrek och ville inte alls suga.
Troligen svaldes på tok för mycket luft på köpet för kvällen gick i katastrofens tecken.
Magknip.
Gick över med massage, en stund, och kom sen tillbaka.
Än värre.

Två timmar höll vi på och jag kände tacksamheten över att ha sluppit kolik med båda barnen.
Vilken pärs det skulle vara.
Eller inte.

För jag märker något med mig själv när det verkligen krisar hos någon annan.
Då kliver jag in i en annan roll.
Då blir jag inte arg och irriterad över skriken längre.
Jag vet att jag behöver hjälpa för att underlätta.
Jag vet hur jag ska göra.
Och det hjälpte.

Det hjälpte även mig som faktiskt kände mig lite lugnare efteråt.
Mitt i allting förenades även jag och mannen.
Om det så bara är för en stund så var det skönt.
Välbehövligt.

Skitdag

En riktig skitdag idag! Blä!

Kvävande krävande närhet

Psykologbesök idag. Välbehövligt.

Blev uppmärksam på ett tydligt mönster hos mig själv.

Har inte sett sambandet förrän nu.

Mitt flyktmönster och känslan av kvävande närhet.

När allt blir för jobbigt vill jag fly.

Vara för mig själv.

Få egen tid.

När något kommer allt för nära slår jag det ifrån mig.

Längre bort. Distans.

Flykt.

Pratade om min känsla för 20 år sen.

När jag skulle finnas till hands och stötta.

Fast jag själv bara var barn.

Psykologen satte plötsligt ord på det.

Jag visste att hon hade rätt.

Det brände i bröstet.

Tårarna väntade på att släppas fram.

Höll dem inne. Igen.

Inte likt mig.

Självklart är det så det är.

Närhet har för mig varit både krävande och kvävande.

Jag hade ingen annan än mamma.

Om jag sa "Nej, jag vill inte lyssna"

vart skulle jag vända mig då?

Vem ville ha mig då?

Hon levde ensam.

Ingen man var bra nog.

Behövde väl bli bekräftad och känna närhet.

Det fick bli min uppgift.

Men var det verkligen mitt ansvar?

Minnen kommer åter

Jag läser om en familj vars liv just har slagits i spillror. Deras son och lillebror omkom i en tragisk olycka för en vecka sen.

Tårarna är nära men vågar sig inte ända fram. Känner sorgen innanför bröstet. Min sorg.

Plötsligt är jag tonåring och precis hemkommen från en två veckors semester med kompisar. En resa där jag hela sista veckan kände att något inte stämde. Det var en sån liten detalj som att jag ringde min mamma på hennes födelsedag och hon inte var hemma. Något var fel. Jag visste inte hur fel.

Hon hämtade mig på flygplatsen. Men varför var min bror med? Han kunde väl ha kommit själv om hon inte orkade köra mitt i natten. Hon sa inget, men betedde sig så konstigt. Jag visste att något hänt. Men ingen sa något. Förvirrad sa jag hejdå till mina kompisar. Det blev ett konstigt avslut. Inte alls ett så där glatt avslut med "WOOW, fan va bra vi haft det." Jag undrade bara vad det var som var fel.

På vägen ut möter jag en av min mammas syskon. Men va nu? Ännu märkligare. Och så säger hon det ofattbara. Min kusin är död. Mörker. Det isar i hela kroppen och jag förstår inte vem. Jag har ju fler kusiner.

Vi sätter oss i bilen och mamma berättar.

Någonstans där börjar det.

Något i mig brister.

Jag blir arg.

Besviken.

Varför fick jag inget veta?

Varför ringde ingen mig?

Det hade ju gått en hel vecka.

En vecka av bearbetning, samtal och möten.

Möten och bearbetning som jag aldrig fick.

Som jag behövt för att förstå.

Förstå varför. Varför valde hon den utvägen?

Varför sa jag det där om blodpuddingen sista gången vi sågs?

Nu förväntades jag att lyssna.

Att stötta.

En mamma som fått vara den starka under veckan som gått.

Som fått vara syster till mamman som förlorat sitt barn.

Med sina egna barn på andra sidan jorden.

Själv ville jag fly!

Jag var så arg och besviken.

Arg på min kusin som valde en sån utväg.

Besviken för att jag inget fått veta.

Ledsen för att hon tog min väg.

Nu kunde jag aldrig gå samma väg.

Jag förstod vad det gjorde med dem som var kvar.

Jag lyssnade för att jag inte kunde annat.

Men själv var jag tyst.

Fick frågan hur jag mådde, men hade inget svar.

Jag flydde till samtalen med min pojkvän som opassande nog låg i lumpen hundra mil bort.

Plötsligt idag, 20 år senare, kommer bilder upp om promenaden vi gick han och jag, när jag berättade hur jag kände.

Att jag hade velat detta.

Att jag kände mig pressad av min mamma.

Att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Om hur dåligt jag mådde.

****************

Någonstans här vände det.

Jag började förstå hur dåligt jag mådde.

Jag förstod att så här ville jag inte fortsätta leva.

Jag ville ha något annat.

Men vad?

Hur?

Jag kunde inte prata hemma.

Säga hur illa det var.

"lilla gumman hit och lilla gumman dit"

Så jag stängde in känslorna ett tag till.

Ett år senare flyttade jag hemifrån.

Klippte navelsträngen.

Då började min bearbetning.

Jag hittade mannen som jag valde till att bli min "pappa".

Min pelare och vän.

Med hans hjälp tog jag mig sakta sakta framåt och igenom.

Sorgbearbetning

Min mammas syskon är sjuk i cancer. Är svårt sjuk och ligger nu sövd efter operation.

Jag står personen inte så nära även om vi såklart har träffats många gånger under åren. De har en son ganska många år yngre än jag som jag inte heller känner. Jag antar att de har en jobbig tid, särskilt med tanke på att det är relativt nyligen som cancern upptäcktes.

Det enda som väcks till liv i mig är minnet från när en annan familjemedlem gick bort för många år sen. Plötsligt och självvalt. Då kände jag kravet från min mamma att vara hennes stöd mitt i all sorg. Hon hade ingen annan att prata med. Jag som hade mer än fullt upp med mina egna känslor som jag absolut inte kunde dela med henne skulle samtidigt lyssna och stötta henne. Det gick inte alls och jag flydde bort i mig själv istället.

Nu har det inte ens gått så långt att det behövs, än, och ändå känner jag att jag börjar stålsätta mig för att inte behöva ta hennes sorg den här gången också. Jag hör att hon är orolig och jag vet att hon är ledsen. Men jag har, liksom då, fullt upp med egna känslor och tankar och orkar inte med att vara ett stöd för henne i detta när jag inte kan vara öppen med mina egna känslor inför henne.

Är detta sunt? Ska det behöva vara så här?

När jag var ung kan jag förstå att det inte var mitt ansvar. Men nu är jag ju vuxen med egna barn. Då kanske relationen ska vara en annan. Eller?

Amning ger depression?

Hörde igår att en grannfamilj ska skiljas. De har ett barn som är lite yngre än vår äldsta. Känner dem för lite för att ha någon åsikt eller veta vad som är anledningen. Barnen gick på samma dagis en period och vi har träffats en del i lekparken och pratat.

Blev lite nedstämd när jag hörde det även om jag vet att det ibland är den enda lösningen. Jag vet ju inte varför och vad de gjort för att lösa det, eller om viljan och orken fanns att fortsätta tillsammans.

Jag är själv skilsmässobarn (var bara 2,5 med 2 år äldre bror när våra föräldrar skildes). Pappa flyttade rätt snart till annan stad. Det var ju så det var på 70-talet. Hans nya hade egna barn och han valde deras närhet framför oss. Åtminstone är det så jag ser det. Att han valde bort sina egna barn. Men så är det så han har levt sitt liv. Utan ansvar för något egentligen.

Att höra att de ska skiljas påverkar mig då jag själv inte trivs som det är just nu. Samtidigt vet jag inte riktigt vad som är det riktiga skälet till att det är så. Något saknas i alla fall och jag har som alltid svårt att acceptera det kortsiktigt. Jag vill ha en förändring nu. På en gång. Och så är det inte så det fungerar. Det tar tid. Vi måste börja ge näring också, inte bara vattna för överlevnad.

Som alltid blir det bättre när vi börjar prata med varandra och jag talar om hur jag tänker och inte bara håller det inom mig. Plus att jag mer och mer inser att det finns saker jag själv kan (och måste) göra kortsiktigt för att se om det kan påverka hur jag mår.

En sak är att ta reda på hur stor inverkan amningen har på mig. Minns att jag märkte stor skillnad bara en vecka efter att jag slutade förra gången. Men kopplade ändå inte ihop det med min dåvarande depression. Kanske är det dags att göra den kopplingen och sluta... Känns samtidigt som ett stort steg att sluta. Den här gången fungerar det ju och jag tycker t.o.m att det är rätt mysigt. Det är enkelt, går fort, inget meck och jag har det alltid med mig.

Men är baksidorna för många?

Vad är störst i sammanhanget?

Vissa dagar vill jag bara fly. Vill vara för mig själv. Lämna bort både man och barn, dra täcket över huvudet och bara sova. Eller inte göra något.

Jag orkar inte med tjatet från den äldsta, gnället och gråten från den minsta. Och mannen som säger saker som borde eller inte borde ha gjorts. Vi är just nu inne i en ond spiral. Det skrämmer mig. Vart ska detta sluta?

Igår pratade vi i alla fall lite om det. Vi ser så olika på det han och jag. Han har lättare att ta det för vad det är just nu. Barnen är små. Den minsta några månader och den största tre om några månader, med stark vilja och trotsar järnet vissa dagar. Plus att jag mår dåligt. Om ett tag är barnen större och allt blir lättare. Det är hans syn på det.

För mig är det så här; för varje månad som går som vi inte har det bra och som vi inte har (tar oss) tid för varandra tappar jag lite mer tro på relationen. Jag har inte råd att vänta tills allt blir lättare. Vart står vi då i vår relation? Vi behöver göra något nu.

Och mitt i allt med två små barn och min egen bearbetning med möten och grupper hit och dit, vart får vi plats?

Vad är det som spelar störst roll i sammanhanget?

• Två barn under tre år?
• Kort tid tillsammans innan barn?
• Att mensen kanske är på väg tillbaka?
• Att jag ammar?
• Att jag är grymt hormonkänslig?
• Att vi inte hör ihop?
• Att jag gör det större än det är?

Många frågetecken!

Just nu funderar jag mycket kring hormonernas påverkan. Jag väntar på en kallelse från en remiss till endokrinolog för att göra en hormonutredning. Det är över en månad sen nu som en läkare på vårdcentralen motvilligt skickade iväg den konsultremissen. Hon tyckte inte att det behövdes eftersom mina blodprov inte visade på något avvikande. Samtidigt har en läkare på vuxenpsyk rekommenderat en utredning.

Åt levaxin under andra graviditeten och kände att det gjorde skillnad på mitt humör. Har både recept och piller kvar hemma och börjar snart äta igen bara för att själv se vilken inverkan de har på mitt humör. För så här orkar jag inte ha det.

Janusmammans första inlägg

Så blev det en ny blogg ändå. En anonym den här gången. En där jag väljer vem jag vill bjuda in. Eller så kanske du hittar hit av andra skäl.

Det händer saker i mig just nu som jag inte orkar prata om. Som jag behöver skriva om. Jag gillar att blogga och att andra kan läsa vad jag skriver. Men det finns några personer som jag helst inte vill att ska läsa det jag just nu behöver skriva om. Egentligen kanske bara en person. Mamma. Jag känner att jag behöver förklara mig för henne när jag skriver om saker som är jobbiga. Att jag inte bara kan vara den jag är med alla mina tankar och funderingar. Och det är inte vad jag behöver i det här läget.

Nu är det dags att börja bearbeta mina upplevelser kring att bli förälder. Med en förlossning som blev allt annat än en dröm. I alla fall inte en bra dröm. Om att bli gravid igen och sen att bli tvåbarnsmamma. Till det ska jag sen också räcka till som fru till min man. Den delen får absolut minst plats av alla just nu. Säkert på både gott och ont. Just nu känns det mest som på ont.

Jag tror att jag kommer använda denna blogg som ett sätt att bena ut alla känslor från det att mitt första barn föddes. Det är snart tre år sen.

Jag blir ofta hjälpt av att läsa om andra i liknande situation. Kanske finns det fler än jag som inte heller orkar prata om det. Som har behov av att läsa och diskutera sina upplevelser. Jag har svårt att förklara mina känslor för andra. För att det är tabu. Sånt man bara inte säger till vem som helst.

Tankar som "jag önskar att jag inte fått mitt barn, för då hade jag aldrig behövt må så här dåligt".

Såna tankar levde jag med hela mitt första år som mamma. I torsdags väcktes dem till liv igen. Och känslorna med dem.