Återvändsgränd

Att bli mamma har för mig inneburit en mycket större utmaning än jag trodde att det var. Jag levde inte i någon romantiserad bild av att det skulle vara lätt att ha barn och att uppfostran och trots var en lätt match. Jag förstod att det inte bara skulle räcka med att vara kärleksfull, konsekvent, flexibel, uthållig och allt det där andra som behövs.

Det jag inte hade fattat var att det skulle innebära en sån uppgörelse med min egen barndom. Den som jag tycker att jag jobbat skiten ur redan. Många gånger om.
Jag har tragglat i terapi, på kurser, skrivit och pratat. I snart 20 års tid. Om jag bara ska ta med tiden sen jag på rent professionell väg började bearbeta den.

Nu har det tagit helt nya proportioner och jag vet varken ut eller in. Det är som jag kommit in i en återvändsgränd.

Jag är skilsmässobarn. Gånger två. Mina biologiska föräldrar skilde sig tidigt. Mamma hade en ny man under några år runt lekistiden. Under helger och lov var vi en storfamilj på fyra barn och två vuxna. Plötsligt en dag var han borta. Syskonen likaså.

Sen jag fått barn har jag kommit närmare allt det där som hände. Inte bara med den nya mannen som plötsligt försvann. Allt annat har också kommit närmare. Min äldsta är i åldern jag själv var när vi gick från familj till att vara tre. Mor, bror och jag.

Pappa har jag bearbetat åren igenom och honom känner jag nog att jag faktiskt också HAR bearbetat. Jag kan förstå och acceptera. Även om jag tycker att han kunde ha gjort annorlunda. Men det är inte längre infekterat. Jag blir inte längre ledsen som jag blivit förr när det gäller honom.

Nu gäller det Mor. Vi verkar vara i den stora uppgörelsens tid. För att jag ska bli hel bearbetar jag vad jag själv gått igenom. Hos psykologerna kommer frågan ibland upp hur det skulle vara om jag frågade henne. "Det skulle inte gå", blir alltid mitt svar. Då sårar jag henne, igen, och allt blir bara värre.
Andra kan tycka att jag ska lämna ansvaret till henne att ta hand om sitt eget. Och så borde det ju vara. I vår relation är det inte så.

Jag kan inte gå tillbaka till källan för att hitta ledtrådarna.
Ändå har vi just nu hamnat där. Hon ställde en fråga på sin spets och fick svar på tal. Lugnt och sakligt. Jag fick bekräftat att det jag totat ihop i min barndoms fantasier stämde. Någonstans där trampade jag på en öm tå, för sen kom vi inte längre.
"Det som hänt kan inte göras ogjort" och "Ska vi komma längre än så här behöver vi hjälp utifrån" (som när jag bejakar bara slås bort med, vi får väl se).

Hur vore det med ett "Jag förstod inte hur det påverkade er"? Eller "Jag gjorde så gott jag kunde, jag visste inte bättre då."
Eller bara ett enkelt "Förlåt"

Istället förväntas jag lägga det gamla bakom mig och att vi ska jobba på vår relation här och nu.
Hur gör jag det när relationen här och nu är baserad på det som var då?
Hur kan ett sår läka om man inte rensar bort smutsen under ytan först?

Jag har hamnat i en återvändsgränd.
Jag VET att hon måste ta hand om sitt eget och själv ta ansvar för att hon mår bra. Och ändå är det så många saker jag skulle behöva göra för mig själv nu som bara skulle göra ont värre.

Jag blir inte fri om jag inte får förstå vem jag är.