fredag 10 september 2010

Arg och besviken

Länge sen jag skrev nu.

Det har varit rätt bra och jag har inte kunnat formulera riktigt vad jag har funderat över. Eller så har jag varit för trött och haft för ont om tid för att ta tag i det när behovet funnits.

Nu finns behovet och jag har skapat ett utrymme för att få möjlighet att skriva. Jag rymde hemifrån några timmar. Fredag och helg och allt. Orkade bara inte vara hemma.

På ett sätt mår jag mycket bättre nu. Den största oron och ångesten över barnen har lagt sig och bortsett från konflikterna så tycker jag att vi har det bra tillsammans. Både med vilddjuret och minstingen.

På ett annat sätt går jag mest omkring och är arg. Arg på henne. Och arg på gubben. Kanske mest av allt arg på mig själv för att jag inte bara kan släppa skiten och gå vidare. För vad tjänar ilskan till egentligen?

Jag håller på och avslutar behandlingen tillsammans med minstingen och det skapar många samtal kring avsked och avslut. Hur vi känner inför avsked och hur vi hanterat det tidigare i livet.

Jag har många gånger funderat över min egen känslokyla vid längre avsked. Som när jag slutat skolan, skiljs från vänner för lång tid framöver eller liknande farväl. En annan sak har det förstås (?!) varit vid avsked i en kärleksrelation. Om han gjort slut har jag haft ett stort behov att förstå och har varit förkrossande ledsen. Länge. Och inte kunnat släppa det innan jag förstått.
Nu blir det tydligare för mig varför jag funkat så. Både med känslokylan och behovet av förklaringar.

När jag var liten fick jag ingen förklaring. Sannolikt var hon för uppe i sina egna känslor för att fatta att vi barn tog skada över att han plötsligt en morgon bara var borta utan att säga hejdå. Och att jag fick förklaringen till att det var för att jag mådde dåligt. Jag har sen under alla år gått och känt att hon fick avstå sin passion i livet för min skull. Och tagit på mig ansvaret för det. Ingen lyfte tyngden från mina axlar. Inte ens nu när jag frågat så lyfts den av. En annan förklaring ges bara. Fortfarande med skygglapparna på.

Jag har sen förträngt alla händelser runt omkring det för jag minns inget alls. Inte när det var, hur jag mådde eller vad som hände runt omkring. Trots att jag måste ha varit runt nio. Minns bara att han var borta.
I veckan när vi pratade avsked i gruppen kröp det i kroppen när jag insåg vilka känslor som kom upp inom mig. Och stoppade snabbt undan dem igen.

Ilskan över henne kom tillbaka och jag kan inte förstå hur någon som är runt 40 med barn som är runt tio tolv år kan vara så oförstående och inte hjälpa sina barn i deras sorg och frågor. Brorsan tog det nog annorlunda tror jag. Men vi har aldrig pratat om det så jag har egentligen ingen som helst aning. Vi pratar aldrig om något av värde.
Inte gör jag det med henne heller numera. Jag orkar inte. Det är alldeles för lågt i tak för att kunna gå in på kärnan i alltihopa.

Snart brister jag och jag vet inte hur jag ska ta upp det. Att växa upp och inte känna mig sedd eller att någon lyssnat på mig gör att jag är otroligt känslig för liknande upplevelser i min relation.
Till på köpet har jag haft den dåliga smaken att gifta mig med en gubbe i samma stjärntecken som båda mina föräldrar. Plus "pappan" som försvann.

Det finns förstås en anledning till det. Men jag blir tokarg när jag upplever att han inte lyssnar och inte uppmärksammar mig och hur jag mår. Jag blir som en ilsken tonåring. Om ens så gammal. Eller när jag han är oflexibel och inte fattar att livet med två barn innebär ständiga förändringar. Med kort varsel.

När behandlingen med både liten och stor är över är det vår tur. Vår tur att ta tag i vår relation så att vi kan bygga upp oss igen efter åren med småbarn, depression och ångest.
Jag hoppas innerligt att vi kan bygga upp den där känslan av förståelse och uppskattning för varandra som finns i grunden mellan oss. Och att vi båda är villiga att se verkligheten och ta tag i det. För just nu tycker jag att vi är rätt långt därifrån.

Eller så är det mens på gång eller nåt.

torsdag 10 juni 2010

Ska jag säga hur det verkligen är...

Då skulle det låta ungefär såhär:

Jag är en trött, sliten, trött tvåbarnsmorsa som (ja, se, jag kan inte ens minnas vad jag skrev två ord tidigare...) undrar varför det blev så här och hur fan jag ska komma ur det.

På bloggen (nej, inte här) håller jag masken uppe. Mycket för att hon läser. Och han. De som varit med från början och som jag klandrar för mycket. Samtidigt vet jag (logiskt) att de gjorde så gott de kunde. Men va fan hjälper det när det blev så här för mig.

Undrar (och inser) att det är mer än självklart att det blivit så sjukt jobbigt för mig att bli förälder. För om det är som psykologerna säger så föds vi in i föräldraskapet som vi själva kom till livet. Ungefär eller nåt sånt.

Mycket har sopats under mattan och jag förstår nu att det är en anledning till att jag känner mig så förvirrad och varken vet vem som är jag eller vad jag vill.

Det senaste är att hon vill skydda mig från att se min nästan hundra år gamla mormor. För hon har blivit så gammal förvirrad och insjunken och bryr sig inte längre om något. Hur tänker hon att det ska bli när hon själv blir gammal? Ska vi inte ta hand om henne då, för att inte se hur hon blir när hon blir riktigt gammal?
Ålderdomen är ju något naturligt och om jag som vuxet barn ständigt ska bli skyddad från verkligheten, hur ska jag någonsin få lära mig hur världen och livet fungerar?

Idag kom frågan upp inom mig hur anknytningen till min mamma var när jag kom till världen. Och skulle jag fråga så klampar jag väl på en öm tå och får sen höra att vi ska jobba på vår relation här och nu och lägga det gamla bakom oss.
Det är det mest förvirrande av allt. Sen hon berättade att det var det hon önskade har hon inte på något sätt fört det på tal. Det är bara hur är det med barnen och hur mår du och gubben och så.
Vad vill hon att jag ska svara egentligen? Säger jag som det verkligen är så blir det ju ett himla ståhejande och ojande och ömkande. Och det orkar jag verkligen inte med.

Så jag gör väl som jag har blivit lärd antar jag. Undanhåller och skyddar för jag orkar inte med diskussionerna som följer sen.

Hejohå, vilket bra föredöme jag är för mina egna barn nu då...

torsdag 27 maj 2010

Munsår och stress

Min unge har körtelfeber och jag läser och letar information på nätet om smittorisk mm.
Har lärt mig att de allra flesta får viruset någon gång under småbarnsåren, men alla blir inte sjuka.
Har man en gång haft det så har man livslång immunitet.
Det är också samma virus som kan ligga latent i våra kroppar, som de allra flesta har. Epstein Barr viruset som är ett herpesvirus.

Läste en massa på Wikipedia om det hamnade in på information om herpesviruset eftersom jag själv, som så många andra, får munsår till och från.

Så här står det:
"Vid stress, bakteriella eller virala infektioner (t ex en förkylning), kraftig exponering för ultraviolett ljus (solljus eller solarium) kan viruset aktiveras, vilket uttrycker sig i form av blåsor på huden."

När jag var liten fick jag alltid, ALLTID, munsår, ut på hela hakan när min pappa kom och hälsade på och när jag åkte till honom.
Gissa att jag måste varit stressad över hela situationen. Det är ju ingen direkt hemlighet ens för mig själv, men det blev tydligare när jag läste det så här. Och ingen var det som hjälpte mig med det heller.

Vad jag kan minnas i alla fall.

lördag 22 maj 2010

Billiga barn uthyres

tills allehanda trots, sjukdomar och medecineringar är över. Man kan t.o.m få en liten slant som tack för besväret.

onsdag 19 maj 2010

Hos psykologen - 19 maj

Jag skulle önska att jag efter varje tillfälle hos psykologen hade möjlighet att skriva ner vad vi pratat om så jag får en möjlighet till reflektion den vägen. Tyvärr tillåter inte min vardag det varje gång och två dagar senare känns det inte alltid relevant längre och jag minns inte längre vad vi pratat om.

Idag har jag i alla fall varit där och samtidigt som ungarna sitter framför tv-n ska jag försöka sammanfatta vad vi pratade om lite kort.

***********
Vi pratade om min känsla av att inte ha blivit sedd som liten och vad det skapat i mig.

Att på mellanstadiet ha behövt få ett utbrott för att få fram till mamma att hennes syn på mig som stark och duktig inte alls stämde. Att jag kände mig allt annat än stark och duktig. Att hon inte såg mig för den jag var utan mer för den hon ville att jag skulle vara.

Att jag på högstadiet plötsligt inte dög bland mina kompisar längre utan fick söka mig tillbaka till mina klasskompisar igen som jag en gång valt bort för att hänga med de coola tjejerna. Och hur det har fått mig att ha svårt att lita på vad folk säger till mig, särskilt om det är positivt.

Hur jag har svårt med nära relationer. Kommer någon för nära så skjuter jag dem ifrån mig. Det hänger förstås ihop både med separationerna från pappafigurerna och kompisarna på högstadiet.

Hur svårt jag har att veta vad jag vill göra med mitt liv för att tjäna pengar (jobbmässigt alltså) för att jag inte vet vad som är min vilja. Jag insåg sent hur min mamma så många gånger har talat om för mig vad jag gillat och varit duktig på, så att jag numera snarare väljer precis tvärtom, bara för att protestera. Eller inte alls involverar och frågar om råd.

*****************

Nu pockar barnen på uppmärksamhet så mer än så här blev det inte idag. Bra ändå tycker jag.

onsdag 12 maj 2010

Uttröttande mönster

Min man uppmärksammade mig på ett spännande mönster som jag har idag.
När han ska vara borta en heldag eller också över natten så blir jag ofta väldigt trött. I förväg.
Det har även hänt att han ställt in saker för att jag inte mått bra innan.

Hoppla... Det var intressant. Kan se att det stämmer när han säger det, men har själv inte sett mönstret.

Jag vet ju att jag tycker att det är jobbigt och det upptar en del av min energi innan, så det är förstås inte alls konstigt att det också påverkar mig fysiskt. Men jag har själv bara inte sett sambandet.

Idag är jag nämligen oerhört trött. Trots att jag sovit hela nätter, med piller i över en veckas tid. Igår tyckte jag att det har gjort en stor skillnad. Idag ingen alls. I morgon är han borta hela dagen och jag har bara gjort små ansträngningar till att få avlastning eller sällskap. Inte så smart. Men jag har nog inte orkat. Plus att jag tycker det är piss att jag behöver det.
Ska jag inte klara att vara själv med mina barn en hel dag typ. Skit. Det är på gränsen att jag inte ens vill skriva ner den meningen. Men ut ska den. För det är så det är med mina tankar.

Det som är bra med detta mönster är att min kärlek uppmärksammade mig på att det faktiskt brukar ske. Då kan jag förbereda mig bättre nästa gång. Kanske...

Söka rötter. Söka svar

Jag letar efter en person som var väldigt viktig i mitt liv när jag var liten. Hon var två år äldre än mig. Hon var praktisk taget min syster. Söstra mi. Hon bodde i samma område som vi. Vi lekte jämt. Alltid. Ler och långhalm-det var vi det. Fram till skolåldern eller nåt.
Sen flyttade hon. Jag var runt 7-8 år då tror jag.
Vi har haft kontakt efter det. Och den har alltid varit speciell. Jag sökte upp henne för kanske sju åtta år sen av någon anledning och vi pratade.

Nu vill jag ha kontakt med henne igen. Jag tror hon har svar som jag behöver. Hon signalerade till sin mamma att det inte stod rätt till i min. Eftersom jag inte kan få svaren av min egen mamma utan konflikter vill jag veta vad hon minns. Kanske är det värdefulla svar. Sannolikt är det så.

I morgon fyller hon år. Idag skickade jag ett sms till ett nummer jag fått via eniro. Kan bara hoppas att det är rätt. Vågade inte ringa. Ännu inget svar.