Dåligt med luft

Har varit hos ett par av barnens kusiner i helgen. Kusinerna är betydligt äldre än våra barn, men långt ifrån vuxna. Det är något som inte stämmer med den yngsta vilket är lite sorgligt. Samtidigt får jag inte luft när jag är där. Och inte lillkillen heller. Stortjejen däremot, hon tycker nog inte ens att hon blir sedd istället.

Kusinen är som ett plåster på lillkillen. Stortjejen vill leka med kusinen och blir inte alls sedd så länge lillkillen är vaken.

Istället för att njuta av att få slappna av och att någon annan kan leka och gulla med honom ett tag blir jag bara stressad och bevakande istället. Jag hinner inte ens ge honom mat innan kusinen står där med utsträckta armar för att ta honom.

Det är väl kanske något med den där kvävande och krävande närheten. Jag är inte alls van vid den på det där sättet. Det blir bara för nära. Önskar att jag kunde slappna av. Och släppa in.

Smärtande kommentarer

Jag kan förstå att det är något hon säger i sin frustration för att testa vart mina gränser går. Och för att se om jag står kvar och hur jag reagerar.

Jag kan också förstå att det blir ett uttryck när hon blir arg på mig för att jag gör något hon inte gillar. Och då kan jag ta hennes kommentar även om jag inte precis säger "tack det var snällt".

Men när det kommer helt oprovocerat i ett sammanhang där allt är lugnt och skönt så värmer det inte precis i hjärtat...

"Du är inte min mamma"

Sätta bollen i rullning

Idag var mitt tredje tillfälle i gruppen med mammor och barn.
Alla tar med sig sina erfarenheter, tankar och känslor där var och en är just när vi kommer dit. Vi har alla olika erfarenheter från vårt föräldraskap. Med en sak gemensamt.

Att det inte går på räls. Att starten med barn blivit jobbig. Depression. Förlust. Osv.

Jag är en av få som har större syskon till min minsting. De flesta har bara ett barn. Mellan halvåret och året gamla.

Idag pratade vi om döden. Tungt ämne. Många känslor. Det var jag som tog upp det. Smarting... Var jag tvungen till det? Kunde jag inte ha tänkt efter lite innan och gjort det på ett annat sätt? Vid ett annat tillfälle. Smarthuvud!

Nystart

I morgon är det första gruppträffen. Hjälp!

Det tar emot att gå dit. De har sagt så snällt att jag ska ringa innan om jag undrar något. Eller om jag tvekar inför att komma. Eftersom det viktigaste är att jag faktiskt kommer.

Jag vet att jag kommer att gå dit. För jag vet att det är enda vägen ut just nu. Enda vägen till att ta reda på om det passar mig. Om jag kommer få hjälp den vägen. Eller om jag ska gå någon annan väg. Men det tar ändå emot. Som fan. På det där sättet att jag har svårt att fokusera på andra saker. Det är liksom överhängande i tankarna. Känner mig så där avtrubbad som jag gjort ett tag. Och vet inte vad jag ska tänka eller känna.

Det är klart att det som ska komma kommer när jag är redo. Jag vet att jag får en massa uppslag och minnen hela tiden som jag går igenom. En del bara i huvudet. En del på bloggen. Och en del pratar jag om med psykologen. Men ändå känner jag mig avtrubbad.

Jag var på ett homeparty ikväll hos en kompis. Alla småbarnsmammor med sina bebisar med. Jag var stressad och förvirrad innan jag kom dit. Körde fel. Höll på att backa in i en annan bil som körde upp bakom mig. Svettades hela kvällen. Svårt att ta kontakt. Kände bara värdinnan. Svårt att bestämma mig. Åkte hem. Trött, förvirrad och svettig. Och tomhänt.

Jag både ville och inte ville åka och det som fällde avgörandet var att jag hade svårt att säga nej... Hur svårt ska det vara egentligen??? Det är såna här stunder jag inser att jag inte är i balans än. Även om jag mår betydligt mycket bättre nu än för ett par månader sen.

Men i morgon är det dags för nystart. I en annan grupp med både mammor och barn. En helt annan grupp. I ett helt annat forum.