Restriktiv glädje...

Jag har, återigen, blivit svidande medveten om min första förlossning. På ett sätt jag inte alls gillar.

En vän har precis fått sitt första barn. Mindre än ett dygn efteråt är hon hemma igen. Med man och barn. Allt har gått kanon...

Min första reaktion var att det inte kunde stämma. Egentligen skickade hon det nog från bb och mobilen till FB. "För så tidigt får man inte vara hemma när man precis fött sitt första barn. Jag var inte hemma så tidigt ens efter andra. Och då var vi ändå hemma knappt 36 timmar efter, vilket jag tyckte var snabbt. Nu menar jag inte att det är något att sträva efter att komma hem tidigt. Det kan vara rätt skönt att vara kvar också, för att slippa fixet som blir så fort man kommer hem. Allt annat runt omkring som man slipper så länge man är kvar på bb.

När jag sen förstod att de faktiskt ÄR hemma ville jag inte tro på det. Vill inte acceptera. Acceptera att det kan gå så bra för andra. Att det bara är orättvist. Vi bor rätt nära och jag såg henne på håll idag. Jag hade lätt kunnat gå dit och gratulera och istället hittade jag mig själv lite sådär lagom gömd så att hon inte skulle se mig. Eller att jag åtminstone inte röjde mitt eget gömställe.

Min egen alldeles för smärtsamma upplevelse kom på tok för nära igen och jag pallar inte att ärligt visa min glädje för deras skull. Just nu.

Makens kommentar på mina tankar var "Men hon har väl ändå haft ett rätt tufft liv". Som att hon var värd att detta skulle gå bra i alla fall. Och det är väl klart att jag också unnar henne det. Ändå finns en känsla därinne att det är så satans orättvist. Kan ingen annan också få det sådär så att de förstår hur det kan vara.... Eller nåt.

Just nu måste jag nog bara få gömma mig själv och mina tankar och känslor ett par dagar. Trodde det var de nyförlösta som behövde tid. Men inte i det här fallet. Nu är det jag som behöver det.

Snart har det gått tre år sen min värsta mardröm någonsin. Trodde att jag kommit längre än så här. Tydligen inte.

Stolthet är absolut en känsla jag inte hyser för dessa tankar. Absolut inte! Det känns riktigt pissigt att vilja gömma mig och inte våga möta dem i deras lycka. Tids nog ska jag göra det. Det finns till och med en liten present förberedd här hemma.