Igår kväll var det bara lilleman som somnade på sin vanliga plats. Eller somnade gjorde han inte där. Jag la över honom i sin säng efter att jag somnat med honom på ena sidan och den stora bakom ryggen. Pappan somnade i den storas säng, efter att hon travat över till mig istället.
Pappan sov kvar i flera timmar. Själv gick jag upp, plockade undan disken och sen rakt i säng.
Känslan var nästan som de kvällar då jag är helt ensam med barnen. En oro och svårt att slappna av. För att jag plötsligt har hela ansvaret. Eller för att jag inte fick säga godnatt själv till någon innan jag la mig. Jag vet inte vad det var, men det fick mig att tänka på hur det var när jag var liten...
Jag gillade att höra mamma stöka och böka på kvällarna. Gillade inte när det var helt tyst hemma och jag kunde tro att hon hade gått och lagt sig. Hon var tvungen att vara uppe tills jag somnat. Minns inte hur länge det pågick. Men jag blev påmind om det igår.
Tänkte också på hur mycket som hänger ihop med den där separationen som hon inte fattade att vi gick igenom. Att han bara var borta en morgon när vi vaknade.
Jag har många gånger under mitt liv haft svårt att gå och lägga mig under perioder när jag mår dåligt eller när det är något jobbigt som väntar. Som att jag velat skjuta morgondagen framför mig. För om jag inte går och lägger mig så blir det aldrig morgon... Lite bakvänt, jag vet. Men vem är logisk alla tider på dygnet?
Nu tänker jag att kanske det inte är så underligt att jag haft så svårt att gå och lägga mig. En gång lärde jag mig att en person bara plötsligt kan vara borta morgonen därpå.
Och mådde jag dåligt innan så mådde jag säkert inte bättre av att han försvann... Åtminstone minns jag att jag saknade honom. Även om mor har sagt att det var konstigt, för det var jag som mådde dåligt av relationen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar