Janusmammans första inlägg

Så blev det en ny blogg ändå. En anonym den här gången. En där jag väljer vem jag vill bjuda in. Eller så kanske du hittar hit av andra skäl.

Det händer saker i mig just nu som jag inte orkar prata om. Som jag behöver skriva om. Jag gillar att blogga och att andra kan läsa vad jag skriver. Men det finns några personer som jag helst inte vill att ska läsa det jag just nu behöver skriva om. Egentligen kanske bara en person. Mamma. Jag känner att jag behöver förklara mig för henne när jag skriver om saker som är jobbiga. Att jag inte bara kan vara den jag är med alla mina tankar och funderingar. Och det är inte vad jag behöver i det här läget.

Nu är det dags att börja bearbeta mina upplevelser kring att bli förälder. Med en förlossning som blev allt annat än en dröm. I alla fall inte en bra dröm. Om att bli gravid igen och sen att bli tvåbarnsmamma. Till det ska jag sen också räcka till som fru till min man. Den delen får absolut minst plats av alla just nu. Säkert på både gott och ont. Just nu känns det mest som på ont.

Jag tror att jag kommer använda denna blogg som ett sätt att bena ut alla känslor från det att mitt första barn föddes. Det är snart tre år sen.

Jag blir ofta hjälpt av att läsa om andra i liknande situation. Kanske finns det fler än jag som inte heller orkar prata om det. Som har behov av att läsa och diskutera sina upplevelser. Jag har svårt att förklara mina känslor för andra. För att det är tabu. Sånt man bara inte säger till vem som helst.

Tankar som "jag önskar att jag inte fått mitt barn, för då hade jag aldrig behövt må så här dåligt".

Såna tankar levde jag med hela mitt första år som mamma. I torsdags väcktes dem till liv igen. Och känslorna med dem.