Jag står personen inte så nära även om vi såklart har träffats många gånger under åren. De har en son ganska många år yngre än jag som jag inte heller känner. Jag antar att de har en jobbig tid, särskilt med tanke på att det är relativt nyligen som cancern upptäcktes.
Det enda som väcks till liv i mig är minnet från när en annan familjemedlem gick bort för många år sen. Plötsligt och självvalt. Då kände jag kravet från min mamma att vara hennes stöd mitt i all sorg. Hon hade ingen annan att prata med. Jag som hade mer än fullt upp med mina egna känslor som jag absolut inte kunde dela med henne skulle samtidigt lyssna och stötta henne. Det gick inte alls och jag flydde bort i mig själv istället.
Nu har det inte ens gått så långt att det behövs, än, och ändå känner jag att jag börjar stålsätta mig för att inte behöva ta hennes sorg den här gången också. Jag hör att hon är orolig och jag vet att hon är ledsen. Men jag har, liksom då, fullt upp med egna känslor och tankar och orkar inte med att vara ett stöd för henne i detta när jag inte kan vara öppen med mina egna känslor inför henne.
Är detta sunt? Ska det behöva vara så här?
När jag var ung kan jag förstå att det inte var mitt ansvar. Men nu är jag ju vuxen med egna barn. Då kanske relationen ska vara en annan. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar