Tårarna är nära men vågar sig inte ända fram. Känner sorgen innanför bröstet. Min sorg.
Plötsligt är jag tonåring och precis hemkommen från en två veckors semester med kompisar. En resa där jag hela sista veckan kände att något inte stämde. Det var en sån liten detalj som att jag ringde min mamma på hennes födelsedag och hon inte var hemma. Något var fel. Jag visste inte hur fel.
Hon hämtade mig på flygplatsen. Men varför var min bror med? Han kunde väl ha kommit själv om hon inte orkade köra mitt i natten. Hon sa inget, men betedde sig så konstigt. Jag visste att något hänt. Men ingen sa något. Förvirrad sa jag hejdå till mina kompisar. Det blev ett konstigt avslut. Inte alls ett så där glatt avslut med "WOOW, fan va bra vi haft det." Jag undrade bara vad det var som var fel.
På vägen ut möter jag en av min mammas syskon. Men va nu? Ännu märkligare. Och så säger hon det ofattbara. Min kusin är död. Mörker. Det isar i hela kroppen och jag förstår inte vem. Jag har ju fler kusiner.
Vi sätter oss i bilen och mamma berättar.
Någonstans där börjar det.
Något i mig brister.
Jag blir arg.
Besviken.
Varför fick jag inget veta?
Varför ringde ingen mig?
Det hade ju gått en hel vecka.
En vecka av bearbetning, samtal och möten.
Möten och bearbetning som jag aldrig fick.
Som jag behövt för att förstå.
Förstå varför. Varför valde hon den utvägen?
Varför sa jag det där om blodpuddingen sista gången vi sågs?
Nu förväntades jag att lyssna.
Att stötta.
En mamma som fått vara den starka under veckan som gått.
Som fått vara syster till mamman som förlorat sitt barn.
Med sina egna barn på andra sidan jorden.
Själv ville jag fly!
Jag var så arg och besviken.
Arg på min kusin som valde en sån utväg.
Besviken för att jag inget fått veta.
Ledsen för att hon tog min väg.
Nu kunde jag aldrig gå samma väg.
Jag förstod vad det gjorde med dem som var kvar.
Jag lyssnade för att jag inte kunde annat.
Men själv var jag tyst.
Fick frågan hur jag mådde, men hade inget svar.
Jag flydde till samtalen med min pojkvän som opassande nog låg i lumpen hundra mil bort.
Plötsligt idag, 20 år senare, kommer bilder upp om promenaden vi gick han och jag, när jag berättade hur jag kände.
Att jag hade velat detta.
Att jag kände mig pressad av min mamma.
Att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Om hur dåligt jag mådde.
****************
Någonstans här vände det.
Jag började förstå hur dåligt jag mådde.
Jag förstod att så här ville jag inte fortsätta leva.
Jag ville ha något annat.
Men vad?
Hur?
Jag kunde inte prata hemma.
Säga hur illa det var.
"lilla gumman hit och lilla gumman dit"
Så jag stängde in känslorna ett tag till.
Ett år senare flyttade jag hemifrån.
Klippte navelsträngen.
Då började min bearbetning.
Jag hittade mannen som jag valde till att bli min "pappa".
Min pelare och vän.
Med hans hjälp tog jag mig sakta sakta framåt och igenom.
Vad ska man säga? Det är tungt när man blir utestängd från information. Så viktig information.
SvaraRaderaLiiiite liknande hände för många många år sedan - jag var kanske 8-10 år. Bodde hos farmor en sommar när mapa var tvungna att jobba. En dag kom en kusin och frågade hur det var med min mamma. Han såg den undrande blicken i mina ögon, och skyndade därifrån. Jag frågade farmor som stod lika frågande hon. Till slut, efter många om och men, fick vi reda på att mamma blivit ormbiten och legat flera dagar på sjukhus.
De ville bespara mig smärtan. Men den kommer ju alltid. Och om man får dela sin rädsla, sorg och smärta med andra blir den lättare att bära, än om man får ta den själv. Senare.
Kram!
Ibland förstår jag inte hur föräldrar tänker... varför bespara dig smärtan?
SvaraRaderaTur vi är föräldrar själva nu och aldrig kommer göra några fel eller misstag... ;-)
Kanske har vi i alla fall lärt av deras och kan göra våra egna. Eller?
Jag blir berörd. Mycket. Jag har inte fattat hur illa det var. Där och då.
SvaraRaderaJag skulle vilja fixa. Fixa så att detta inte finns i din ryggsäck. Men det kan jag ju inte. Däremot finns jag här för dig. Nu, när allt tar ett varv till.
Men kära du. Hur kunde du veta? Jag har väl varit duktig på att dölja det viktigaste...
SvaraRaderaJag vet att du finns här och det är otvivelaktigt väldigt värdefullt! Jag hoppas du vet och känner att jag är här för dig, även om jag inte var så närvarande då du hade det som jobbigast med Pappan. Mitt uppe i förra vändan som jag var då.