Blev uppmärksam på ett tydligt mönster hos mig själv.
Har inte sett sambandet förrän nu.
Mitt flyktmönster och känslan av kvävande närhet.
När allt blir för jobbigt vill jag fly.
Vara för mig själv.
Få egen tid.
När något kommer allt för nära slår jag det ifrån mig.
Längre bort. Distans.
Flykt.
Pratade om min känsla för 20 år sen.
När jag skulle finnas till hands och stötta.
Fast jag själv bara var barn.
Psykologen satte plötsligt ord på det.
Jag visste att hon hade rätt.
Det brände i bröstet.
Tårarna väntade på att släppas fram.
Höll dem inne. Igen.
Inte likt mig.
Självklart är det så det är.
Närhet har för mig varit både krävande och kvävande.
Jag hade ingen annan än mamma.
Om jag sa "Nej, jag vill inte lyssna"
vart skulle jag vända mig då?
Vem ville ha mig då?
Hon levde ensam.
Ingen man var bra nog.
Behövde väl bli bekräftad och känna närhet.
Det fick bli min uppgift.
Men var det verkligen mitt ansvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar