Amning ger depression?

Hörde igår att en grannfamilj ska skiljas. De har ett barn som är lite yngre än vår äldsta. Känner dem för lite för att ha någon åsikt eller veta vad som är anledningen. Barnen gick på samma dagis en period och vi har träffats en del i lekparken och pratat.

Blev lite nedstämd när jag hörde det även om jag vet att det ibland är den enda lösningen. Jag vet ju inte varför och vad de gjort för att lösa det, eller om viljan och orken fanns att fortsätta tillsammans.

Jag är själv skilsmässobarn (var bara 2,5 med 2 år äldre bror när våra föräldrar skildes). Pappa flyttade rätt snart till annan stad. Det var ju så det var på 70-talet. Hans nya hade egna barn och han valde deras närhet framför oss. Åtminstone är det så jag ser det. Att han valde bort sina egna barn. Men så är det så han har levt sitt liv. Utan ansvar för något egentligen.

Att höra att de ska skiljas påverkar mig då jag själv inte trivs som det är just nu. Samtidigt vet jag inte riktigt vad som är det riktiga skälet till att det är så. Något saknas i alla fall och jag har som alltid svårt att acceptera det kortsiktigt. Jag vill ha en förändring nu. På en gång. Och så är det inte så det fungerar. Det tar tid. Vi måste börja ge näring också, inte bara vattna för överlevnad.

Som alltid blir det bättre när vi börjar prata med varandra och jag talar om hur jag tänker och inte bara håller det inom mig. Plus att jag mer och mer inser att det finns saker jag själv kan (och måste) göra kortsiktigt för att se om det kan påverka hur jag mår.

En sak är att ta reda på hur stor inverkan amningen har på mig. Minns att jag märkte stor skillnad bara en vecka efter att jag slutade förra gången. Men kopplade ändå inte ihop det med min dåvarande depression. Kanske är det dags att göra den kopplingen och sluta... Känns samtidigt som ett stort steg att sluta. Den här gången fungerar det ju och jag tycker t.o.m att det är rätt mysigt. Det är enkelt, går fort, inget meck och jag har det alltid med mig.

Men är baksidorna för många?