Undantryckt ilska

Jag hade affektkramper när jag var liten.
Affektkramper kan du läsa om och här. Eller så kan du söka på google.

Någonstans läste jag att det är vanligast mellan 1-4 års ålder. I den sk trotsåldern.

Psykologen blev lite förvånad när hon hörde att jag hade det så tidigt som redan innan ett års ålder. Vi pratade en del om hur det såg ut i familjen vid den tiden. Jag kommer såklart inte själv ihåg men jag kan tänka mig att det inte var toppen. Två barn inom lite mindre än två år och ett år senare var separationen mellan mina föräldrar ett faktum. Tror inte det var bråk hemma, men kanske fanns det inte så mycket ork och tid att se oss båda.

Affektkramper förklaras bero på en omognad i nervsystemet. Psykologens svar var något i stil med:
"Om man inte kan förklara varför det uppstår på något annat sätt så är det klart att det är lättare att säga att det beror på en omognad. Men jag tror det hänger ihop med hur det ser ut runt omkring. Jag tänker att kropp och själ hänger ihop."

Jag är benägen att hålla med, lekman som jag är. Ilska har nämligen varit ett genomgående tema längre upp i åldrarna för mig. Jag minns tillfällen då jag fick ursinniga utbrott och förstörde saker hemma. Jag och min bror bråkade rätt mycket. Hårdhänt och jag hade inte en chans emot honom.
Utöver detta var jag ett "halsbarn" med återkommande halsflussar och halsinfektioner.

I Louise L. Hays bok "Du kan hela ditt liv" under halsproblem står det så här under trolig orsak;
Oförmågan att tala och stå för sig själv. Nedtryckt ilska. Kvävd kreativitet. Att vägra ändra sig.

På halsböld står det än mer träffande: En stark tro på att man inte kan tala i egen sak och be om det man behöver.

Att våga be om hjälp är bara en av de återkommande sakerna jag pratat om hos psykologen... En annan är att jag blir så arg och pendlar så i mitt humör...

Jag blev förstås äldre och lärde mig som så många andra "duktiga flickor" att inte visa att jag var arg. Det var väl inte okej antar jag. Kan inte heller minnas att min mamma visade det. Hon har gått undan och så har jag märkt att hon varit ledsen istället. Minns henne inte som lycklig. Och jag minns inte att vi hade kul och skrattade ihop.

Tack och lov vet vi mer om uppfostran idag. Bekräfta känslan hos barnet. Oavsett glädje, sorg eller ilska. Det är okej att vara arg. Däremot är det inte okej att göra vad som helst när man är arg. Att vara arg är aldrig fel.

Jag är glad att jag har den vetskapen nu och hoppas att jag kan hjälpa mina barn att leva med alla sina känslor. Och att jag själv kan komma igenom mina lager och släppa taget.