Separation skapar svårighet för nära relationer

I fredags hade jag första mötet hos Anna, nya psykologen. Hade lillkillen med mig, som höll sig förvånansvärt lugn hela timmen.

Vi kände på varandra. Pratade. Jag berättade hur vi sammanfattat månaderna med den förra psykologen. Hon berättade hur tiden på MV (står inte för Mödravård) kommer att se ut. Berättade lite om gruppen. Hur timmarna läggs upp och vad som förväntas av mig. Eller snarare vad som inte förväntas av mig. Jag tar det utrymme som jag själv känner att jag vill så här i början. De andra har gått där ett tag och det är helt i sin ordning om jag bara vill vara där på tisdag och känna av. För att med tiden komma in i det.

Sen pratade vi om mina känslor kring närhet. Och om separationen när jag var runt sju år. En fredagskväll kom de fram till att inte leva tillsammans längre. På morgonen var han borta. Inget hejdå. Ingen förklaring. Varken med honom eller med hans barn. De bodde inte ihop, men han var i stort sett alltid hos oss. Tills den dagen. Då han aldrig mer kom tillbaka.

Plötsligt under mötet minns jag hur jag sett honom en gång till efter det. När hon sökte upp honom på en neutral och oväntad plats. Plötsligt bara var han där. Eller hade jag "tvingat" med mig själv? Jag minns inte allt längre. Förträngning kanske.

Det jag verkligen inte kan förstå är; hur tänkte dem när de inte lät oss barn ta adjö av någon vi haft en nära relation till under två års tid?

Kanske inte så konstigt att jag har svårt med nära relationer...