Att stänga av och stänga ute

Jag märker att jag börjar stänga av igen.

Jag har skrivit lite om mitt flyktmönster tidigare. Men långt ifrån hela bilden har blivit klar. Inte ens för mig är den det.
Ska se om jag kan förtydliga den lite här.

Ända jag var liten har jag provat på saker, en period, tills jag tröttnat. Åtminstone är det vad tror har varit anledningen.
Det har varit alltifrån idrotter till andra hobbys. Pingis, handboll, fotboll, gymnastik, dans, balett, slalom. Teckning, foto, oljemålning. You name it.

Med jobb och utbildning har det nog varit lite samma sak. Gjort en sak ett tag. Tills jag tröttnat. Och börjat om på nytt på annat håll. Eller tills jag fått nya uppgifter och arbetet sett helt annat ut än det gjort när jag börjat. Ibland till det bättre. Ofta i en riktning som jag själv inte valt på förhand som jag i slutänden känt varit på tok fel. Då har jag dragit vidare. Igen.

På vänfronten börjar jag inse att jag nog har samma mönster även där. Jag har lätt att skapa relationer, träffa nya människor och lära känna. Gå in på djupet (åtminstone har jag trott det). Men det är få personer som hänger kvar från förr. Väldigt få. Kontakten finns kvar, javisst. Men mer platonisk än på något djupare plan. Sen finns det några som finns kvar på djupare plan, som hänger sig kvar. Mer om det i ett annat inlägg... (häng kvar, pleassse)

De senaste åren när jag haft det extra tufft har jag ibland medvetet valt att inte träffa folk mer än när jag verkligen själv väljer det. I perioder har det varit jobbigt att ens gå ut och träffa grannfolket, för jag har inte orkat behöva förklara hur jag mår. Visst, jag har ingen redovisningsplikt inför någon. Men jag är också en person som är usel på att ljuga och säga att allt är bra när det inte är så.

Ganska många gånger har jag funderat på varför det är så här i mitt liv. Varför jag har det mönstret. Varför jag inte går på djupet. Eller varför jag inte intresserar tillräckligt. Eller är det något jag signalerar? Kanske ser det likadant ut i andras liv, fast jag tror att andra har det annorlunda (läs bättre). Mitt skadade jag tror såklart att det är mig det är fel på ;-).

Nu när jag börjar se mönstret tydligare har jag också börjat kunna iaktta mig själv lite grann utifrån. Och jag märker att jag är på gång igen.

En vän som jag känt i några år. Vi fann varandra på ett djupare plan för ett par år sen och nu märker jag att jag börjar stänga av. Jag orkar inte ta in henne och hennes vänskap. Det blir för mycket. Samtidigt kan jag inte uttrycka det i ord utan låter det pågå. Vilse som jag är. Och det här är inte första gången det händer.

Varför gör jag såhär? Vad står det för?
Det verkar hänga ihop med när det blir för nära, för tight och för mycket, som jag slår av på takten.
Vad beror det på och vad ska jag göra för att komma igenom?
Jag känner mig otrevlig och blir rätt ensam i längden på det hela taget. Samtidigt som jag har en massa personer i mitt nätverk. Men det kanske är precis vad det är också. Ett nätverk istället för vänverk...